I slutet av 90-talet bodde Martina Lundström och hennes man Ola på övervåningen hos hennes svärföräldrar. Med två småbarn och planer på utbildning i Stockholm fanns inte en tanke på att köpa hus.
Men så blev ett rött 1850-talshus efter Färgarevägen i Roknäs till salu.
– Vi gick på visningen och jag blev besatt, jag ville verkligen bo i ett gammalt hus och det här kändes rätt, berättar Martina.
Familjen förlorade dock budgivningen.
– Jag grät i tre dagar, men sedan ändrades allt igen.
Martina satt i köket hemma hos en kompis när hennes man ringde.
– Jag minns detaljer som att jag och min man hade femårig bröllopsdag och att det var fredagen den trettonde. När jag svarade berättade han att de som vunnit budgivningen dragit sig ur. Jag trodde att jag skulle explodera av glädje.
Efter bara några månader i drömhuset kom Martinas man in på polishögskolan i Stockholm.
– Det blev en hård första vinter. Jag var själv med en ettåring och en treåring och visste knappt vad en snöförare var.
Martina är nämligen uppvuxen på en ö i Göteborgs skärgård.
– Jag tror det är därifrån kärleken till gamla saker och hantverk kommer. På något sätt levde vi nära våra förfäder och en del saker hade gått i arv från generation till generation. Jag har alltid levt med värdet av hantverket bakom föremålen.
Det är med den tanken som det gamla husets insida växt fram genom åren.
– Vi har aldrig haft någon stor budget att röra oss med. Någon har pluggat i perioder, vi har varit föräldralediga och jobbat deltid. Därför har det sällan varit något alternativ att köpa nya saker.
Martinas svärfar har snickrat en hel del möbler, bland annat en vacker köpmandisk och bokskåp med dörrar av gamla fönster.
Hon tycker att det finns en stor fördel att renovera långsamt.
– När man handlar mycket i andra hand tar det tid att hitta rätt saker, då hinner man tänka igenom besluten flera gånger. Man hinner längta efter förändringen.
Den vitmålade pärlsponten går igen i stora delar av huset.
Vedklabbar i en hylla, sommarhattar på krokar och en kronärtskocka i en öppen trälåda blir diskreta blickfång.
Husets insida andas lantlig industrialism och här ryms både klaffbord, gamla skolplanscher och apoteksgrejor.
– Eftersom jag till stor del jobbar hemifrån känns det speciellt viktigt att jag känner trygghet och trivsel. I huvudet ryms tusen idéer och då behöver jag lugn och balans runt mig – samtidigt som miljön ska stimulera till kreativitet.
Martina är utbildad förskolepedagog, men är sedan många år pedagogisk rådgivare och författare i egen regi.
– I jobbet med barn och pedagoger handlar det mycket om lekfullhet, att ha kreativitet och ett öppet sinne. Jag älskar att vara bland barn som leker. En gång räknade jag att en pinne under en skogspromenad med en grupp förskolebarn var elva olika saker. Det är en förmåga som vi många gånger förlorar som vuxna.
Ett sätt att ta tillbaka den lekfullheten handlar om inredning.
– Det kan vara clementinlådorna till jul som blir en förvaringslåda eller en papperspåse som blir en kruka. Att ge saker som skulle ha blivit skräp ett nytt liv.
Men tålamod att rusta upp grejer har hon inte.
– Jag vill bara kunna ställa in dem i miljön. Hellre en skavd stol än en nymålad. Däremot har jag stort tålamod att leta länge för att hitta det jag verkligen vill ha.
När hon med barfotafötter går omkring i huset finns många föremål med en historia bakom. Det handlar om monogramprydda örngott, en gammal jordglob av glas och skrivbord i äldre modell.
De sommarfyndade rakspeglarna i den nyrenoverade tvättstugan och den nyköpta barnstolen till första barnbarnet ligger henne extra varmt om hjärtat.
– Ibland känns det som att sakers värde har gått förlorat, men jag tror på en ny rörelse där vi uppskattar hantverk från tidigare generationer.