Glädjen i tv-bilderna från ett medialt välbevakat frisläppande i Umeå har svårt att smitta av sig i den lilla tvårumslägenheten i Roknäs.
Leendena bleknar snabbt, skratten slår eko mot väggarna där några av Roger Lindbergs egna oljemålningar på hölador och röda gårdshus hänger inramade.
Sune Lindberg sitter vid köksbordet med en kopp kokkaffe i sin enda fungerande hand. Den andra handen är obrukbar efter stroken.
Med visst besvär greppar den halvsidesförlamade 71-åringen tag i Helmer som hoppar upp i knät. Katten har funnits med i tretton år, den tid som förflutit sedan Roger mördades i ladugården i Kalamark av en kallhamrad gärningsman.
Resningsprocessen i hovrätten runt Kaj Linna har inte lyckats övertyga Sune om Linnas oskuld.
– I mina ögon är han inblandad. Och även om han blivit frisläppt är han ju inte frikänd. Den 15 juni kommer domen och då får vi se.
Sune bygger sina antaganden på alla turerna kring det kassaskåp som bröderna Lindberg blev ägare till på 90-talet.
– Allt började när ”Bertil” (som han kallats) och Kaj Linna en dag kom förbi med ett kassaskåp som de ville sälja, minns Sune.
Frågan var vilket behov bröderna hade av ett robust, till synes begagnat kassaskåp med bara en nyckel därtill? Men det bar sig inte bättre än att affären blev av.
– Vi for till banken och hämtade ut 60 000 kronor i kontanter som vi betalade kontant för skåpet.
Vid ett nästa hembesök skulle ”Bertil” och Kaj Linna ”serva” kassaskåpet, typ smörja gångjärn och låskolvar, enligt Sune. Besöket kostade ett antal tusenlappar.
– Sedan kom ”Bertil” än en gång tillsammans med Linna, och påstod att vi inte hade betalat kassaskåpet. Något kvitto hade vi aldrig fått. Och nu var det tal om kronofogden, säger Sune.
Därefter fick bröderna hembesök av ”Nils”, det så kallade huvudvittnet, som utgav sig för att vara jurist, enligt Sune. "Nils" lovade att ordna upp allt med kronofogden om bröderna betalade honom 80 000 kronor, vilket gjordes då inte bröderna vågade annat.
– Nu pratas det om mångmiljonbelopp i skadestånd och det känns konstigt, säger Sune som själv inte fått en krona i skadestånd av brottsofferfonden för sitt lidande.
– Men min största förlust är saknaden av Roger. Han skötte och tog hand om mig. Nu är jag mest själv, ensam, ganska utlämnad och det går inte en dag utan att jag tänker på honom, säger Sune och trycker ett par tårfyllda ögon mot Helmers päls.