I dag fortsätter Piteå IF OK-orienterarna sin reseberättelse från ö-luffandet bland de små rikena i Oceanien.
Har du missat de tidigare delarna finns de här:
Koll på kontroller i Nya Kaledonien.
Bekvämt med hotell – men inget slår orientering
Här fortsätter Irene Danielsson sin resedagbok:
Det pirrar lite i magen, när vi börjar se Aotearoa, Nya Zeeland, från luften, och när planet landar i Auckland. Det här är ju det är egentliga målet för vår resa. Vår första destination är Rotorua, ett riktigt centrum för maorikultur och dessutom ett område med mycket vulkanisk alktivitet. Vi besöker maoribyn Whakarewarewa, det är vi guidas runt av en underhållande och informativ kvinna med rötterna i byn. Byn som är ett flitigt besökt turistmål har 25 familjer som bor där i hus som ärvs inom familjen. Byns invånare badar varma välgörande källbad varje morgon och kväll, och man tillagar sin mat i gropar med kokhett källvatten, energisnålt! Vi får en intressant rundvandring bland bostäder, samlingslokaler, gejsrar, förskolan mm. Vår guide påtalar stolt att en mängd förskolor där verksamheten är helt och hållet på maori vuxit fram i hela landet: "They're never going to take away our language again". Hoppfullt samtidigt som vi fått veta att maorierna poppar statistiken inom många negativa områden: Dålig utbildning, övervikt, diabetes mm.
På kvällen äter vi maorisupe ("hangi") samtidigt som vi blir underhållna med en bra och rolig folklore show med bl.a. stridsdansen "haka" och kvinnor dansande med de typiska vita bollarna på snöre "poi". En mer underhållande blir det, när vi västerlänningar får prova respektive genre. Tobbe är en av många karlar som provar haka, och vi konstaterar skrattande att turistdansarna bland annat inte har nog långa tungor för att få fram de skräckinjagande grimaserna. Något för Gene Simmons i Kizz? Jag prövar poi och får bekräftat att mitt bollsinne definitivt inte är bland de bästa. Men kul har vi!
I Rotorua deltar vi i Middle Earth Sprint med över 1000 deltagare uppdelade på olika klasser från barn till gamla. Tobbe är bäst bland norrbottningarna med en 15:e plats bland drygt 100 deltagare i H 65. Bra förövning till veteran-VM!
På väg till Auckland gör vi grottbesök vid Waitomo Caves med bl.a. den kända Glow Worm Grotto med mängder av lysmaskar som belyser taket, vackert, fascinerande. Tyvärr (men också bra; lysmaskarna är skygga och drar sig undan vid fotografering) är fotografering förbjuden. Vi kan koncentrera oss på att njuta av upplevelsen.
Vid den stora invigningen av World Masters' Games på den stora stadion Eden Park (detta år är det inte bara veteran-VM utan ett slags OS för alla som vill vara med och är 35 år eller äldre) Är det tillåtet att fotografera, men det är svårt att få bra bilder med en mobil. Imponerande siffror: 28.000 deltagare från hundratalet länder (2500 i orienteringen), 3500 volontärer som ska jobba under den dryga veckan som arrangemanget pågår. Programmet med mycket sång och musik och ljus show samt parad av oss deltagare är också imponerande. Det maoriska inslaget i programmet är markant, och nästan alla tal inleds med några meningar på
maori. Kanske försöker man komma tillrätta med tidigare förtryck av ursprungsbefolkningen, och det är ju glädjande.
Intryck om Auckland? Modern storstad av Stockholm storlek, havsnära, fina vyer, rikt restaurangutbud mm. Veckan i Auckland går mest åt till orienterande och umgänge med andra härliga, galna orienteringsnördar från hela världen. Vi hinner med lite sightseeing i form av 328 m höga Skytower, fantastisk utsikt, och Zoo där vi andäktigt ser den skygga kivifågeln en uppbyggd nattmiljö.
Orienteringen då? Sprint orienteringarna erbjuder klurig problemlösning i park-och stadsmiljö med trånga prång, trappor, murar som kräver omvägar osv. Tio norrbottningar deltar varav fem från Pite älvdal, Ann och Roland Jansson från Älvsbyn samt Torbjörn Lundberg, Ann Persson och Irene Danielsson från Piteå. Fem av norrbottningarna, bl.a. Roland Tobbe och Irene, når den eftertraktade A-finalen. Medelgoda placeringar för oss där efter små missar. Småroligt att Tobbe och Roland, kompisar och konkurrenter sedan grundskolan, får platsen här 47 och få 48 i klassen H65 med bara 8 sekunder mellan varandra.
På långdistansorienteringen (två kvalomgångar samt finalen) bjuder skogarna i Wood Hill Forest på västkusten på krävande orientering med många detaljerade höjder, gropar och sänkor. Här kommer den stora skrällen: Ann Persson Piteå IF blir veteranvärldsmästare i D75! Vi är överlyckliga! Bland oss övriga Pite älvdalingar tog Roland och Irene sig till A-final men gjorde ingen märkvärdig insats där. Dagen är Anns!
Nu avslutas kapitlet med sport-och turistgruppresa för oss, och dagen efter finalen inleds sista etappen: bilturism på egen hand i Nya Zeeland.