Hans Lindkvist-Bodlund blev utbränd 2010. "Det ledde till en utmattningsdepression och jag började fundera på vad som egentligen är viktigt, vem jag var och varför. Det var extremt jobbigt, men det är ändå ingenting jag skulle vilja ha ogjort", säger han.
Hans Lindkvist-Bodlund började som säljare för DataLine 1992. Sedan dess har han axlat en rad befattningar, bland annat som platschef för Martinsson Informationssystem i Norrbotten och nationell affärsenhetschef för enheten AV inom Atea Sverige ab. Det var intresset för teknik som fick in honom i branschen på 90-talet.
– Jag har alltid varit tekniskt intresserad. Jag fick en elektroniklåda när jag var liten och jag och en kompis byggde radiomottagare och spionutrustning. Jag buggade min systers rum och det var inte jättepopulärt. Vi provade allt möjligt i elektronikens väg. Det var väldigt speciellt när datorerna sedan kom. Jag tyckte direkt att det var intressant att man kunde programmera och styra en maskin samt få den att utföra arbetsuppgifter. Att man kunde påverka, säger Piteåbon Hans Lindkvist-Bodlund och minns tillbaka.
– Min mor var orolig. Vi satt inne på somrarna. Till slut tvingade hon ut oss, men vi förhandlade till oss datorerna utomhus, så jag vet inte vilken nytta det gjorde. Vi fick lite syre, i alla fall.
Kommer du ihåg när du såg en dator för första gången?
– Jag undrar om det inte var nere på stan i en butik som jag såg en ABC 80. Då åkte hakan ner i golvet. Jag var förtrollad. Sedan började förhandlingen hemma. Den första datorn jag fick var en VIC-20, en jättenkel hemdator som började säljas i Sverige 1981. Då var lyckan total. Jag började hamra på den tillsammans med min kompis och vi programmerade och spelade spel, säger han och berättar att teknikintresset avspeglade sig i senare utbildningsval.
– Jag gick teknisk linje på Strömbacka, hoppade över det fjärde året och började direkt vid dataingenjörslinjen på LTU där min avsikt var att bli utvecklare. Under en praktikperiod på DataLine kom uppenbarelsen som en vändpunkt. När jag såg säljarna flimra förbi med affärssnack och priser så tyckte jag det verkade intressant. En av dem skulle gå på föräldraledighet och jag fick vikariatet. Det var början på säljkarriären. Jag hamnade i en bransch jag ville, men i ett annat yrke, lite som på ett bananskal.
"Jag buggade min systers rum och det var inte jättepopulärt. Vi provade allt möjligt i elektronikens väg", säger Hans Lindkvist-Bodlund.
1997 bytte han jobb till Martinsson Informationssystem och fick i uppdrag att starta Piteåkontoret. Två år senare fick han säljansvaret också i Luleå.
– Sedan kom den stora händelsen i mitt yrkesliv. Vid millennieskiftet hoppade ett gäng från Martinsson av och skapade ett annat IT-bolag. Jag visste inte om det var rätt väg för mig, så jag satt stilla i båten och i och med det blev jag utsedd till tillförordnad platschef. Jag fick ta emot drygt 40 uppsägningar av totalt 50 medarbetare inom loppet av en vecka. Vi gick nästan fem miljoner kronor back när jag tog över, men vi vände siffrorna inom ett halvår. Vi gick från åtta till ungefär 25 anställda på fem år.
Hur kändes det?
– Det var roligt, men i efterhand funderar jag på hur tokig jag var. Vi hade småbarn så det var kanske ingenting man egentligen skulle ha hoppat på. Det är faktiskt en livssorg, man får aldrig tillbaka de åren. Arbetet tog mycket tid. Jag har en förmåga att bli engagerad i det jag beger mig in i och i efterhand har jag insett att jag inte var så närvarande som make och pappa. Jeanette, min fru, har alltid fått ta huvudansvaret för hushållet och våra två döttrar. Om man fick backa bandet så skulle jag inte göra det igen. När medarbetares föräldraledighet kommer på tal och vissa faktiskt tvekar om man ska vara ledig eller inte är jag tydlig med att man ska vara ledig med sina barn. Det jag som arbetsgivare vill ha är 40 hårda timmar. Sedan tar man hand om familjen och utvecklar fritidsintressen. Man kan ha perioder med mycket arbete, men när det blir hela tiden så blir det farligt.
"Att se vilka möjligheter som finns, det är en förmån när man befinner sig i den här branschen. Man är nära det som sker", säger Hans Lindkvist-Bodlund.
Han talar av egen erfarenhet. Många års hårt arbete i högt tempo ledde till slut till utbrändhet.
– Jag blev utbränd 2010. Efter mycket kämpande hade vi i företaget, med fantastiska medarbetare, vänt det negativa till det positiva. 2004 var vi 25 personer och hade repat oss från det värsta och året därpå gick vi ihop med Atea, som då slogs ihop med Martinsson. 2010 var vi 50 personer – och jag kraschade. Det ledde till en utmattningsdepression och jag började fundera på vad som egentligen är viktigt, vem jag var och varför. Det var extremt jobbigt, men det är ändå ingenting jag skulle vilja ha ogjort, vilket kanske kan låta lite märkligt. Men man är trots allt klokare efter det och har fått perspektiv.
Vilka insikter har du fått?
– Med åren inser man att jobbet inte är allt. Per automatik så blir det inte lika många timmar. Jag har utvecklat en märklig känsla. Det börjar sticka i underarmarna när jag är på väg dit. Det är någon form av fysisk varningsklocka som varnar mig att jag måste lugna ner mig. När man varit i utbrändhet så är det lättare att trilla ner igen.
De hade en längre tid velat tillsätta en regional säljchef i norra delen av landet och han fick då möjligheten att forma den rollen, en tjänst som han hade kvar till 2020. Sedan blev han i stället affärsområdeschef för en nationell enhet inom företaget som heter AV (Audio video), men slutade efter drygt ett år.
– I ärlighetens namn hade jag nog känt en tid att det var dags att göra någonting annat, men någonstans har jag nog haft det lite för bra för att byta. I slutet av 2021 inleddes ett arbete där min roll som enhetschef sågs över och det var från början en tuff tid att inse att jag kommer nog inte att kunna vara kvar på Atea, det fanns helt enkelt ingen roll där och då för mig som kändes rätt. Dessutom kände jag för varje vecka som gick att det nu var dags att vända blad på riktigt. Efter årsskiftet hade jag tre, fyra alternativ att välja på, där ett av dem var ett erbjudande från Tobias Mård och Anders Hallberg som grundade Tromb. Det kändes snabbt väldigt naturligt att jag skulle till Trombfamiljen och där fick jag i uppdrag att ansvara för bolaget Cloudspin, där jag blev vd och delägare. Vi var fyra anställda i februari i år och i början av maj kommer vi att vara åtta personer. Målet är att vara drygt 40 personer inom två år och nå en omsättning på drygt 100 miljoner kronor, säger Hans Lindkvist-Bodlund och fortsätter:
– Beslutet var helt rätt. Både att vända blad och valet av ny utmaning. Jag stortrivs verkligen och vi har en spännande resa framför oss.
Intresset för teknik går som en röd tråd genom hans liv. Han har installerat en hemmaautomationslösning och kan styra ljus och ljud. Inte heller behöver han komma ihåg en tagg för att ta sig in på jobbet.
Det är en rejäl resa du har gjort. Vad tar du med dig?
– Jag tycker om att vara en problemlösare och att jobba med drivna människor som vill mycket, men jag anser också att ödmjukhet är viktigt. Man ska vara rädda om varandra, pengar och affärer är inte allt även om många tycks tro det. Det trodde nog jag också i unga år. Livet är trots allt en resa där kanske inte allt utvecklas som man tänkt sig. Där måste man också som arbetsgivare vara beredd att stötta, både i med- och motgång, även om det inte finns några sådana krav alla gånger rent formellt.
Vad har varit mest givande under alla år?
– Att få utvecklas. Att man har fått lära sig otroligt många saker. När jag tog över som platschef, 29 år gammal, så var det i en extrem situation. Det var en stor inlärningskurva. Det var häftigt, men på bekostnad av någonting viktigt.
Hur gör du för att tillbringa mer tid med familjen nu?
– Jag och min fru har blivit bättre på att sätta oss ner och tillsammans och faktiskt planera. Det gör vi för att se till att det inte bara blir som det blir, utan att det finns aktiva beslut bakom och att vi faktiskt också får det till att bli att boka in saker vi vill göra. För övrigt gillar vi att resa väldigt mycket, och det är klart att den ventilen har ju fått rejält med stryk under pandemin.
Vilket utrymme får teknikintresset på fritiden?
– Jag har installerat en hemmaautomationslösning och kan styra ljus och ljud. Det är där jag är och gräver nu. Vi har renoverat kök och vardagsrum nyligen, så det blir mycket teknik. Min fru har funderat många gånger om det är värt det arbetet, men det tycker jag. Röstkommandon kan styra belysningen, man kan öppna skåpluckorna och i princip styra hela hemmet med rösten eller en app. Det kommer tillbaka till känslan med datorerna en gång i tiden, tillfredställelsen att det gick att lösa som jag tänkte och att det fungerar. Det gör mig nöjd. Redan när jag höll på med tekniklådan så hade jag den där känslan av att någonting går att lösa. Det är roligt att kunna lösa någonting.
Hur ser du på digitaliseringen som pågår?
– Jag tycker det är superintressant. Ändå är vi bara i en linda av var vi kommer var inom en kort tid. Att se vilka möjligheter som finns, det är en förmån när man befinner sig i den här branschen. Man är nära det som sker. En del av mitt beslut att välja Tromb och Cloudspin är att vi också har ett systerbolag, Substorm, som arbetar med artificiell intelligens, machine learning och automatisering av administration med vad man kallar mjukvarurobotar. Vi, Cloudspin, kommer att erbjuda våra kunder analys av rörlig bild och det blir i ett tätt samarbete med Substorm. Att över huvudtaget kunna komma från mjukvaruhållet och inte från hårdvarusidan känns roligt och väldigt rätt i tiden.
Angående teknik, kan du berätta hur du tar dig in på jobbet utan tagg?
– Det här är lite pinsamt, men jag har faktiskt lagt in ett RFID-chip under huden i handen. Det är egentligen inget konstigt, det är precis som att ha ett passerkort eller en tagg, men det är klart att en del reagerar när man har valt att sätta det i kroppen. Chippet är stort som ett riskorn ungefär, säger Hans Lindkvist-Bodlund.