Redan under gymnasietiden började Anna Larsson tycka att idehistoria var intressant. Ämnet som handlar om hur tankarna gått hos människor från förr i tiden, fram till idag, om alla möjliga ämnen, tycker hon är lika intressant nu som då. Trots det stora intresset för idehistoria fanns också ett intresse av att bli lärare och det var den vägen hon följde, tills hon var redo för att gå vidare mot nya mål.
– Jag trivdes bra som lärare. När jag hade jobbat i fyra år på högstadiet kom jag in på forskarutbildningen.
Efter det var det fullt fokus på idehistoria. Men att bli professor är ingenting hon satsat på från början.
– När man börjar med någonting man tycker är roligt är det inte det man ser framför sig. Man tar ett steg i sänder och plötsligt är man där, säger Anna Larsson och fortsätter:
– Det var inte så att jag tänkte ”oh, jag ska bli professor” när jag började, utan det är mer en följd.
Larsson har jobbat i Umeå under hela tiden och ansökte förra året om att få titeln professor, men det var först nu som beskedet kom. Hon minns den stunden.
– Jag blev glad. Men jag var inte speciellt orolig. Det rådde ingen tvekan om det, men ändå.
Trots att hon var säker på att hon skulle kunna kalla sig professor menar hon att det är speciellt att officiellt få titeln.
– Det känns lite mäktigt.