I mars 1964 gick Munksund 5 till botten. Med 54 års distans till händelsen har minnesbilderna bleknat hos de flesta inblandade. Många finns inte kvar i livet. Mycket arkivmaterial har gått förspillt.

Men en person kan hela historiken, Sune Nordström, 74, från Trundön utanför Rosvik (se faktarutan).

– Jag gissar att jag i dag sitter inne med den största samlade dokumentationen om allt efterspel kring båtvraket, säger han.

Artikelbild

| "Nää, nu får det faktisk vara slutswållat. Det är dags att plocka upp båtvraket", säger Sune Nordström.

En gång i tiden drev Nordström företaget Smuab, registrerat som Piteå Sjö & Muddring AB.

– I tolv år jobbade jag med SCA som största uppdragsgivaren. Jag skötte all möjlig vattenhantering med timmer åt både pappersbruket och sågen, säger han.

Med uppdragen följde även ett växande intresse för den sjunkna bogserbåten.

Någon gång i mitten på 1980-talet gjorde Sune Nordström en förfrågan till SCA: ”Jag kan bekosta och ta upp Munksund 5, men då ska båten vara min.”

Artikelbild

Två år efter förlisningen sålde SCA Munksund 5 för 100 kronor.

– Jag hade all behövlig utrustning och kunskap för en bärgning. Förutom saneringsbiten fanns det en baktanke om att bygga om skrovet till en pråm, alternativt ett kafé, berättar Nordström.

Förvaltare Åkerlund på SCA-sågen gav svar på tal: ”Du får mer än gärna bärga båten, men jag tror inte att vi äger den...”

Artikelbild

| I det äldsta dokumentet läser Sune Nordström om försäljningen av den sjunkna bogserbåten.

Med svaret som grund startade Sune Nordström en stor efterforskning. I dag förfogar han över en betydande bunt papper med olika ägare inblandade, liksom hälsovårdsnämnden, kustbevakningen, brandförsvaret, länsstyrelsen, kommunjuristen, polisen och några till.

Det äldsta dokumentet är ett handskrivet A4 från den 2 maj 1966, alltså två år efter förlisningen. Där framgår det att SCA sålt den sjunkna båten för 100 kronor.

Artikelbild

| "Nää, nu får det faktisk vara slutswållat. Det är dags att plocka upp båtvraket", säger Sune Nordström.

”Båten såldes i befintligt skick till Åke Sundkvist i Piteå”, står det skrivet och på nästa rad anges det: ”Åke Sundkvist har ägt båten men sålde den i sin tur till Claes Marklund i Skellefteå.”

Därefter tar det fyra år innan nästa handling gör sig gällande. Hälsovårdsnämnden i Piteå skriver den 16 mars 1970: ”Enligt uppgift lär det finnas mellan 5–6 kubikmeter olja kvar i båtens tankar, som om den kommer lös kan ställa till med svåra skador på stränderna och i vattnet i hela Pite älvs mynningsområde.”

Artikelbild

| Sune Nordström sitter inne med en lång rad gulnade dokument som redovisar en aldrig tidigare berättad historia om alla turerna kring den sjunkna bogserbåten.

Dokumentet avrundas med krav på SCA om omedelbara åtgärder för att ta hand om oljan i vraket. Detta skrevs alltså för 48 år sedan.

Under 1972–73 finns flera olika skrivelser rörande ägarfrågan. Halvard Marklund från Skellefteå (möjligen någon ättling till ägare nr 2, Claes Marklund) har i ett gåvobrev den 4 september 1972 gett bort äganderätten av Munksund 5 till en Staffan Söderberg, med bostadsadress Luleå.

Marklund hävdar att han tidigare köpt vraket av ägare nr 1, Åke Sundkvist, för 2 000 kronor – och att Söderberg från nu övertar ansvaret för bärgning och alla tillhörande kostnader.

I november 1972 skriver hälsovårdsnämnden i Piteå ”att man förgäves försökt utröna vem som äger bogserbåten och ansvaret för att undanröja oljeföroreningsrisken.”

Man begär hjälp av polisen för att snarast fastställa vem som äger vraket. Kriminalinspektör Martin Strömbäck skriver den 21 november 1972:

”Staffan Söderberg vill icke binda sig vid båten förrän han får garantier om att bärgningen ej åvilar honom ensam. Han anser att ursprungliga ägaren, SCA, skall hjälpa till med bärgningen eftersom det moraliska ansvaret åvilar SCA”, stå det angett i promemorian.

I nästa skrivelse bollar hälsovårdsnämnden över frågan om ”det komplicerade ägandeförhållandet” till kommunens egen jurist för bedömning. Svar kommer i juli 1973: ”Söderberg bör enligt min mening anses såsom ägare till vraket”, skriver juristen. Nämnden informerar Söderberg ”att han som ägare ansvarar för eventuella oljeutsläpp eller övriga olägenheter som vraket kan förorsaka.”

Den 2 november 1978 omkommer Söderberg i en trafikolycka. Bogserbåtsfrågan tycks därefter ha fallit i glömska, fram till 1981, då en Öjebybo begär 5 000 kronor i kommunalt bidrag för att bärga båten. Kommunen säger ja till utbetalning, till när uppdraget väl är utfört.

Men länsstyrelsen ger inget arbetstillstånd. En av de tidigare ägarna, Marklund från Skellefteå, har nämligen anmält sin äganderätt till båten och motstånd till Öjebybons bärgningsplaner.

Hälsovårskontoret i Piteå kovänder och vill tvinga Marklund att agera. Det talas om ett vitesföreläggande.

I december 1981 krävs Marklund på besked: ”På vilka grunder hävdar ni äganderätten?” Något svar finns inte med bland Sune Nordströms samlade dokumentation.

– 1986 drev jag en plan om att oavsett juridiska konsekvenser plocka upp vraket med stöd av lagen om sjöfynd. Jag var väldigt taggad. Men tyvärr kom annat emellan. Smuab fick ny ägare och planerna rann ut i sanden, säger Nordström.

I dag finns det ingen registrerad ägare till Munksund 5 noterad i fartygsregistret.

– Som jag ser det borde SCA bidra med pengar för att få upp båten och all tjockoljan alldeles oavsett ägareförhålladen. De skulle tjäna i goodwill. Båten kommer alltid att förknippas med dem och det går att åberopa lagen om sjöfynd. Det får faktiskt vara slutswållat nu, säger Sune Nordström.