Vi möts upp i dörren i ABFs lokaler i Luleå av en lång, brunhårig, och grönögd kille på 19 år. Han heter Filip Lundgren och är för tillfället pitebo i exil. Under det gångna året har han hunnit med två singelsläpp, en Sverigeturné och även flera andra spelningar i Norrbotten, Västerbotten och Finland. Vi får förmånen att intervjua Filip i sin egna småstökiga men mysiga studio i Luleå. I kannan droppar kaffet och längs väggen står syntharna – här skapar han sin musik.
– De låtar vi spelar nu är ganska Norrbottensromantiska och småstadsångestfyllda, förklarar Filip, men fortsätter:
– Men just nu försöker jag gå ifrån det litegrann (skratt). Det blir lite tjatigt, men det har alltid funnits där och kommer alltid finnas där.
Det började med hiphop
Han började spela piano som sexåring, men det var i tidsspannet mellanstadiet – början av högstadiet som musikskapandet tog fart.
– Då var det hiphop som gällde. När jag gick musikklass under högstadiet började jag att skriva den sortens musik jag håller på med nu.
Vi konstaterar tillsammans att hiphop är ganska olikt den sortens musik han håller på med just nu, varpå han fortsätter:
– Ja det där med hiphop var väl en fas när jag var typ tolv. Men jag lyssnar faktiskt på hiphop än idag, säger han och ler.
Har du någon musikalisk förebild?
– Lasse Winnerbäck, svarar han direkt. När jag började lyssna på honom så fattade jag att man kunde skriva på svenska. Jag lyssnar även mycket på Hurula, Mattias Alkberg och Annika Norlin.
Du har ju jobbat på ett album. När släpps det?
– I oktober släpps albumet om allt går som planerat. Det blir skönt, vi började spela in det redan 2013 och var klara med det i slutet av 2014, det har inte passat att släppa det förrän nu. Jag har spelat och gått skola, har inte kunnat satsa fullt ut. Det känns som att det ligger bra i tiden nu, menar Filip.
Vart hittar du inspiration till din musik?
– Texterna är ju ganska mycket miljöbeskrivningar. Det blir ofta det jag har runtom mig och om jag far och reser tar jag lite här och där och kokar ihop det, förklarar Filip. Inspiration till musiken hittar jag genom att lyssna på annat, kanske till och med sno något!
Hur ser processen ut när en låt skapas?
– Jag börjar med texten. Sen spelar jag låten på gitarr med ackord eller så arrar jag den i studion och kommer då på melodier. På albumet så har jag gjort demos där jag spelar själv sen har producenterna Magnus Ekelund (även känd som hiphop-artisten Kitok) och Stefan N. Sundström (inte vissångaren) fått det och producerat allting, säger Filip.
Hur är det att vara musiker i Norrbotten jämfört med Stockholm?
– I Norrbotten blir det ju att man spelar på samma ställen hela tiden. Det skulle givetvis ta längre tid att spela på alla ställen i Stockholm än i Piteå, menar han. Jag skulle nog förlora på att vara uppvuxen i Stockholm. Skulle inte kunna skriva samma texter. Klart man kan skriva om annat men det har jag inte kommit på än, säger han med ett skratt.
– Det är ju lätt att få hybris om man bor i en liten stad för att alla vet ju som vem man är, men då jag väl kommer till Kalix så vet faktiskt ingen vem man är. Jag har spelat lite i Stockholm och folk tycker visst det är kul med norrbottensperspektiv, men ingen vet ju vem man är där heller. Då måste man leverera jävligt mycket.
Fler spelningar inplanerade
Förra helgen spelade han två gånger på Luleå Hamnfestival, både solo och med band. Och fler festivalspelningar väntar – nästa helg intar han stora scenen när PDOL äger rum, och i slutet av augusti kommer tonerna eka på Gültzaudden under titeln Musikens Makt.