Busstationen i Piteå har dragits med ordningsproblem, dålig arbetsmiljö och kritiserats för att där varit smutsigt. Resenärer har gått in i Bussgods lokaler för att vänta, när de inte vågat eller velat sitta i vänthallen tillsammans med samhällets utslagna, som haft busstationen som tillhåll.
I oktober 2017 slog personalen på Bussgods larm. De berättade att de dagligen fick ringa efter vakter för att få hjälp med att skapa ordning i lokalen. Samhällsbyggnadsförvaltningen på kommunen tog tag i saken och vaktrondering infördes. Åtta gånger per dygn kontrollerades ordningen och de som inte ansågs ha något där att göra avvisades. Även städningen ökades på och en stationär vakt fanns på plats dagligen mellan klockan 12 och 14.
Det gick några månader och miljön på busstationen förbättrades avsevärt, något både Bussgodspersonal och allmänhet vittnade om.
Utöver vakter har en grupp kommunanställda gått runt på bland annat busstationen för att plocka skräp och hålla snyggt.
I februari drogs den stationära vakten in och under senvåren bedömdes miljön på busstationen vara så bra att antalet vaktronderingar minskades, från åtta besök per dygn till fem.
– Det var väldigt lugnt och eftersom rondering kostar pengar beslutade man att dra ner på den, säger Jan Johansson, samhällsbyggnadschef.
Efter det kom och gick sommaren med sin värme.
En anställd på Bussgods, säger att det varit lugnt på busstationen under sommaren och att anledningen är det fina vädret.
– När det är sommar och varmt är det ingen som hänger här. Men när vädret blir sämre, kommer de tillbaka. Det gör de alltid.
Lördagsförmiddagen den 15 september regnar det och blåser. Vid 10.40-tiden står ett 15-tal personer och kurar på trappan till busstationen. Inne i den lilla yttre vänthallen sitter sju eller åtta av samhällets utstötta. Det luktar urin och alkohol. En ung man suger hårt på en cigarett och böjer sig sedan ner och lutar pannan mot ett räcke. Så står han länge och ser ut som att han sover. En kvinna med ett litet barn går huttrande in i hallen för att söka skydd från regn och rusk. De vänder i dörren. Flickan skyndar sig ut med en grimas i ansiktet. En ung kvinna viskar till sin väninna:
– Usch vad jag fryser men jag vågar då inte gå in där.
Efter tio minuter öppnas dörren till vänthallen och sex personer kommer ut och börjar gå mot centrum. En lång och mycket mager man behöver stöd för att inte falla ihop.
Ewa Wikström, avdelningschef för teknik och gator, har inte fått några indikationer på att miljön på busstationen förändrats sedan man minskade ner på vaktresurserna.
– Busstationen är allmän plats och när det börjar bli kallt och eländigt vill folk komma inomhus. Det gäller alla, säger hon.
Det har länge talats om att ett större flöde av människor i området skulle kunna ha en positiv inverkan på miljön.
– En liten galleria eller kiosk vore önskvärt men ingen har hört av sig med ambitionen att dra igång något. Nu när Tallen byggs tror jag att det skulle fungera som kundunderlag, säger Jan Johansson.
Torsdagseftermiddagen den 20 september skiner solen över busstationen. En kille med ryggsäck sitter på översta trappsteget nedböjd över sin telefon. En kvinna med en påse ljung i handen hastar mot sin buss och säger att ”det här är inget trevligt ställe” samtidigt som hon sveper ut med högerarmen. En av länstrafikens bussar rullar in och folk ställer sig i kö vid dörren. I hallen sitter en mamma på en bänk med en flicka i 10-årsåldern vid sin sida.
– Min dotter har slutat att åka med länstrafikens bussar mellan Luleå och Piteå. Hon vågar inte kliva av på busstationen, varken här eller i Luleå. I dag ska vi åka lokaltrafik. Det går bra.
Caroline Burman studerar vid Musikhögskolan i Piteå. Hon bor i Kalix och åker ofta buss. Ibland kliver hon på vid busstationen.
– Jag sitter aldrig inne i hallen men jag önskar att jag kunde göra det och känna mig trygg men det gör jag inte. Det är mycket tryggare här ute – och kallare. Då det blir vinter och minusgrader är det mindre roligt. Det hade också varit bra att kunna gå på toaletten utan att känna att man måste stå en meter ovanför, säger hon.
När hon får höra att man dragit in den stationära vakten och minskat på vaktronderingen blir hon lite ledsen.
– Det var ju synd. De behövs.