Jenny Berggren har varit hemma i Piteå på minisemester med sin familj för att fira pappa Åke Berggrens 70-årsdag.
Jenny Berggren är född och uppvuxen i Piteå men numera bosatt i Linköping och verksam som allmänläkare. Men yrkesvalet var inte självklart, tvärtom.
– Läkare var det enda jag sa att jag inte skulle bli. Men jag var inte sämre än att jag kunde ändra mig och jag har haft stor nytta av att kunna rådgöra med min far ibland, säger hon.
Jenny Berggren tar alla möjligheter hon får att prata allmänmedicin, både glädjeämnen och utmaningar. Hon konstaterar att trenden är att det inte är så attraktivt att bli allmänläkare, många lämnar under de första åren. Situationen i landet är tuff, det saknas ofta minst hälften eller fler av de allmänläkare som behövs för att nå Socialstyrelsens mål om 1100 listade patienter per allmänläkare. I Norrbotten saknas lite mer än hälften.
Men hon är en eldsjäl och i sitt mål att förändra har hon precis tillträtt som ledamot i nationella styrelsen för svensk förening för allmänmedicin (SFAM) och fick nyligen en fin utmärkelse.
– Vid allmänmedicinsk kongress i Uppsala fick jag den stora äran att motta utmärkelsen Årets lejon, bland annat för bidrag att lyfta fram allmänmedicinen bland allmänheten.
Jenny Berggren är kreativ och energisk och har ett stort engagemang för rättvis och jämlik vård med extra fokus på gruppen utlandsfödda kvinnor.
För Jenny Berggren är kärnan i hennes arbete att bygga relationer med patienterna, att bygga relationer över tid. Hon är kreativ och energisk och har ett stort engagemang för jämlik vård med extra fokus på gruppen utlandsfödda kvinnor. Utlandsfödda utgör 35 procent av patienterna i det område hon jobbar. Hon har bland annat tagit initiativ till medborgardialoger, där hon pratar om olika aspekter på hälsa med invånarna i lokalsamhället.
Hon har en förmåga att formulera alla sina sprudlande idéer i tydliga och enkla budskap både till kolleger och till allmänheten via debattartiklar och på sociala medier. Hon gillar att entusiasmera kolleger och studenter på vårdcentralen.
– Jag har en popcornhjärna och får jättemånga idéer. Nån kan säga något och jag får en association, en idé och lägger ut en krok. Ibland blir det för mycket men jag har blivit bättre på varningstecken och att hantera det. Jag kan inte strunta i rasten eller hoppa över träningen efter jobbet.
"Läkare var det enda jag som barn sa att jag inte skulle bli", säger Jenny som är glad att hon ändrade sig.
Pappa Åke Berggren slutade som gynläkare i Piteå för två år sedan och hans 70-årsdag har firats med familjen i hemmet på Norrmalm, där Jenny, hennes make och de två sönerna varit för en minisemester. Han är ofta Jennys bollplank.
– Pappa är ett stöd att hantera arbetsbelastning och arbetssituation. Han har stöttat mig i att inse att man lär av sina misstag och säger ibland till om jag tar på mig för mycket av skulden om det blir fel. Det är guld värt, säger hon.
Åke Berggren hjälper gärna till så att arbetet gagnar henne i det hon vill göra.
"Varje allmänläkare skulle vara tvungen att jobba 27 timmar per dygn för att hinna med att göra allt med alla patienter enligt de rekommendationer som finns, enligt forskare", säger Åke Berggren.
– Arenan där hon vill fram får inte ta allt, hon måste hålla ihop. Hon måste ju ha kvar familj, umgänge och hälsa. Samtidigt tror jag att engagemanget i allmänmedicin hjälper henne i det dagliga arbetet. Det hon debatterar hämtar hon från sin yrkesvardag och om hon kan hålla det på en lagom nivå så blir det en styrka, säger han.
– Vi måste värna jämlik fördelning, vi har många grupper i samhället vars röster inte hörs lika starkt som andras. Vi får inte tappa bort dem. Om jag tycker det är viktigt med ett jämlikt samhälle så har jag ett ansvar att bidra till det, avslutar Jenny Berggren.