Videon är inte längre tillgänglig
Mamma Åsa gluttar under ögonpåsen.
– Har du somnat?
Långsamt vänjer sig Adam vid ljuset och börjar röra på sig under den grå filten. Det knarrar i parketten när 20-talet yogautövare sätter sig upp efter tio minuters instruerad avslappning. Lugn och ljus fyller den stora, före detta kyrksalen. Mamma Åsa och pappa Jan Nilsson hjälper Adam att sätta sig i “skräddarställning”, med blicken mot yogalärare Kristina Berglund.
– Namaste, säger yogaläraren, pressar ihop händerna och bugar.
– Namaste, säger deltagarna, och veckans ”lättyoga” på Yogahuset i Piteå är slut.
Färgglada yogamattor och filtar bärs tillbaka till sina hyllor. En äldre bekant ger Adam en klapp på axeln och några berömmande ord. Det händer ganska ofta och betyder mycket för Adam, berättar Åsa Nilsson. Yogalärare Kristina är inte heller sen att uppmuntra och berömma sin adept.
– Det är roligt att ha honom på lektionerna. Det är fantastiskt att se hur han har utvecklats; hur han lättare kommer in i positionerna, hur han har ökat sin rörlighet och kroppsmedvetenhet, säger Kristina Berglund.
I villan på Lotusgränd blir epilepsiservicehunden Aurora “Roris”, märkbart lycklig när Adam, Åsa och Jan kommer hem efter yogaträningen. Roris är en belgisk vallhund med pigga ögon och tjock svart och rostbrun päls. Hon har sin bädd vid fotändan av Adams säng. Hon vakar över honom och varnar när han är på väg att få ett epilepsianfall. Nittonåringen, som under yogalektionen varit tyst och fokuserad och gett ett lite blygt intryck, får fort av sig ytterkläderna och skyndar in i sitt rum för att hämta en teckning av en skräckinjagande dinosaurie.
– Varevarevasstand! förklarar han för PT, och visar entusiastiskt upp flera välfyllda målarböcker med dinosaurietema.
När det är dags för middag mumsar Adam hungrigt i sig av den vegetariska lasagnen. Sedan visar han med magen att han är mätt. Numera kan han både känna att han är hungrig, och känna och visa att han är mätt. Så var det inte för några år sedan.
– Han skulle ha ätit upp porslinstallriken om vi inte hade tagit bort den, säger Jan Nilsson.
Adam Nilsson var en kärnfrisk pojke under sina första levnadsår. Så, en tisdagsmorgon vid fem och ett halvt års ålder, vaknade han med förkylning.
– Han var lite snuvig en dag när vi skulle till dagis, minns Åsa Nilsson.
Nästa dag hade Adam lite mer feber och mycket ont mitt på huvudet. Sedan avtog förkylningen och efter två feberfria dagar åkte familjen för att hälsa på släktingar i Wilhelmina.
– Måndag morgon vaknar jag av att han krampar våldsamt. Vi larmade ambulans och blev skickade till Umeå med ambulanshelikopter, berättar Åsa Nilsson.
Så småningom visade det sig att Adam drabbats av hjärninflammation. Han tappade talet helt och tillvaron fylldes av plågsamma krampanfall med hallucinationer. Tio kraftiga anfall under en dag var inget ovanligt.
– Det var som ett ekorrhjul – han krampade, sov, krampade sov, dygnet runt, säger Åsa Nilsson.
Adam fick en utvecklingsstörning och hamnade i ett autismliknande tillstånd, helt innesluten i sin egen värld.
– Han kände inte igen mig som sin mamma. Jag fick inte ta i honom, inte trösta honom, berättar Åsa Nilsson.
På sjukhuset mättes Adams hjärnaktivitet flera gånger med EEG. Jan Nilsson minns att vårdpersonal som såg kurvorna ifrågasatte om Adam någonsin var vaken.
– Det var som om hjärnan hans sov. Än i dag går kurvorna långsammare än normalt, säger han.
Nilssons har alltid varit en aktiv familj, med rörelse och friluftsliv högt på agendan. Så även efter att yngsta sonen blev sjuk. Åsa och Jan Nilsson hade själva tränat yoga i många år när de för fyra år sedan frågade Yogahusets Kristina Berglund ifall Adam skulle kunna delta i lättyogapasset. Hon nappade på idén.
– Att han kan vara med på lektionen är på grund av att båda föräldrarna tränar yoga. De hjälper Adam genom hela lektionen, förklarar Kristina Berglund.
Åsa Nilsson minns tillbaka på de första passen.
– Vi var helt blöta i svett när lektionen var slut. Vi fick dra och slita i Adam för att han skulle förstå vad vi ville. Han har gjort enorma framsteg, berättar hon.
I dag vet Adam vad han ska göra och han genomför passen med, i stort sett, samma positioner som övriga deltagare. Han har också fått ett särskilt program att göra hemma. Kristina Berglund berättar att hon gått en utbildning i medicinsk iyengaryoga i Köpenhamn. En del av kursen berörde just yoga för epileptiker. Mycket handlar om att lugna nervsystemet. Åsa berättar att innan Adam får ett skov med kraftiga anfall kan han bli arg, stingslig och “speedad”. Då hjälper föräldrarna honom att lägga sig i en särskilt lugnande position med fotsulorna mot varandra.
– Han kommer till ro, slappnar av och kan tänka på helt andra saker, säger Jan Nilsson.
Yogan underlättar också återhämtningen efter ett anfall och hjälper till att sträcka ut musklerna.
– Ett anfall är som ett maratonlopp. Det tömmer kroppen på alla depåer, förklarar Jan Nilsson.
Styrka, balans, smidighet, kroppsuppfattning, hållning, koncentration och förmåga att ta och följa instruktioner är färdigheter som Adam tränar genom yogan. Dessutom växer självförtroendet.
– Han brukar vara så belåten, harmonisk och glad när han går från Yogahuset, berättar Åsa Nilsson.
När vi sitter vid köksbordet plockar hon fram anteckningar som familjen och assistenterna för över Adams epilepsianfall. Kryss för stora anfall, pinnar för små. År 2010 rymdes de knappt på pappret. Sedan har noteringarna, framför allt kryssen, blivit färre för varje år.
– Här ser man verkligen förbättringen, konstaterar Åsa Nilsson.
Under åren som Adam tränat yoga, kan hon bara minnas att han fått ett anfall under lektionstid.
– Han krampade när han låg på avslappningen i början. Sedan sov han genom hela lektionen, säger hon.
Att Adam somnar under avslappningen är inte ovanligt. Den stora, ljusa yogasalen kan då fyllas av djupa snarkningar.
– Han brukar ta sig en tupplur. Det behöver han så väl, säger Åsa Nilsson.