Wijsor för enmansorkester
Konsert: Tomas Andersson Wij och Nina KinertPlats: Kåren, PiteåPublik: Cirka 80 personerLängd: 23 minuter Kinert + 95 minuter WijE KONSERT
I torsdags kväll var han tillbaka igen, den här gången på Kårhuset, och med en av årets bästa svenska plattor i resväskan. Åtminstone har hans femte självbetitlade skiva, som blev till efter en period av skrivkramp och inspirationsletande på föredrag om Frödings sexliv (!), snabbt hittat till hedershyllan på min stereobänk. Det här riskerar därför att bli ännu en hyllning av baptistsonen från Fruängen. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.
Det första som möter den förvånansvärt lilla publiken är nämligen Nina Kinert, en 22-årig stockholmska, ensam vid ett piano som inte är fullt lika finstämt som hennes musik.
Många har säkert hört smärtsamt vackra titelspåret till "Heartbreak town" men det som sattes i rullning den gången fortsatte liksom inte att rulla. Nyligen släpptes i alla fall det andra albumet "Let there be love", även det med ett titelspår som får hjärtat att vrida sig ett varv runt sin egen axel.
Under de blygsamma 23 minuter som Nina sitter vid pianot får vi en handfull ballader med ett svagt countryinslag. Lite Jewel, fast med en klar personlig touch. Hon har en fin sångteknik som funkar bäst när det blir riktigt intimt och hon nästan äter upp mikrofonen. Det är riktigt bra men utan uppbackande musiker är inte variationen så stor, hinner jag tänka innan hon "lämnar oss åt vårt öde".
Ödet är alltså Tomas Andersson Wij och det är inget tokigt öde. Det blir en trevande inledning eftersom vinterkylan slagit till och hans gitarrer "befinner sig uppe i Övertorneå" och är i trängande behov av stämning. Men sen börjar kavalkaden och den slutar först efter 17 låtar och tre extranummer.
Höjdpunkterna är "De gröna vagnarna", "Sommaren -77" (som Piteborna i förväg röstat fram på Tomas hemsida) och en intensiv insats på "Landet vi föddes i". Men lika kul är det att få höra "En svensk rockstjärnas död", skriven till Totta Näslund innan han dog.
Mellansnacken är personliga och underhållande men egentligen överflödiga. Tomas är nämligen en textförfattare av rang som säger det mesta i sina låtar utan att skriva det på näsan på oss lyssnare. Det klassiska wijska är kastanjdoftande Sverigeporträtt med gångtunnlar, pizzerior och grusvägsdamm och ibland dyker det upp insikter som "det du räds drar du till dig, det du jagar glider undan. Det du äger kommer en dag att äga dig". Och som ni redan förstått äger han en rejäl plats i mitt musikhjärta.
Det som skiljer Andersson Wij från andra i facket "ensam melankolisk kille med gitarr" är enligt egen utsago att han har snyggare kostymer. Det medges, men jag hävdar att det finns en del annat också. Till exempel är han nästan ensam bland svensk musikelit om att kunna rocka loss på akustisk gitarr, något som kan bero på en kombination av de öppna stämningar han ofta använder, bra teknik och välljudande gitarrer. Men vissa låtar, till exempel "Oroshjärta" blir onödigt tunna när de skalas av. Så Tomas - nästa gång du kommer till Piteå vill jag höra dig med ett kompband. Går det att ordna?
Så jobbar vi med nyheter