Innan Mari Wigren bestämde sig för att jobba inom restaurangbranschen spelade hon fotboll på elitnivå i både Finland och Norge. Lagbyggarkänslan har hon tagit med sig in på de restauranger hon varit med och byggt upp.
Mari Wigren har bott i Luleå i elva år och driver Restaurang Arkipelag i hemstaden samtidigt som driver hon Ångbryggeriet i Piteå. Men från början var det fotbollsspelare hon ville bli och hon nådde ända till norska och finska högstaligan.
– Jag kommer från Vasa i Finland, Österbotten. Jag bodde i Vasa tills jag var 16, sedan åkte jag till Norge och spelade en säsong fotboll innan jag åkte tillbaka till Vasa och spelade en säsong till. Efter det året fick jag elitkontrakt i Norge.
Du var även på gång till världslaget Umeå IK?
– Det var lite på gång med Umeå, det var när jag var 24, 25 och skulle sluta. De kontaktade mig och jag fick vara med på träningar och fick träffa alla stora stjärnor de hade på den här tiden. Det var en helt annan lön där men jag kände att lusten fanns inte.
Umeå var ju världens bästa lag då, ångrar du inte att du inte tog chansen?
– Nej, jag gör faktiskt inte det. Vet du vad jag gjorde i stället? Öppnade en restaurang i Umeå (skratt). Umeå IK var faktiskt på sina avslutningsfester hos oss på Harrys. Jag var inte en ägare från början utan sökte som köksmästare och hade kanske "skojat" lite i min cv – och jag fick jobbet. Det var den största utmaningen i mitt liv för jag sökte ett jobb jag inte hade någon erfarenhet av. Jag hade jobbat runt lite men aldrig haft ett jobb med ett sådant ansvar. Sedan gick det något år innan jag köpte in mig där.
Har du alltid varit intresserad av mat?
– Ja, när jag var mindre så bakade jag väldigt mycket. Mina föräldrar köpte aldrig godis åt mig så då började jag baka till kiosken och de köpte mina bakverk och jag fick ett "godiskonto". Vi gjorde en deal. Sedan kom mina föräldrar på mig (skratt). Men jag har varit med i köket ända sedan jag var liten och kollat vad mina föräldrar gjort, det har alltid funnits ett speciellt intresse som aldrig slocknat. Inte ens under pandemin.
Målet är att någon av restaurangerna en dag ska ha en stjärna i Guide Michelin, en uppgift som är svår att lyckas med. Bara 19 restauranger i Sverige har en stjärna eller fler just nu.
Vilka restauranger har du haft?
– Jag hade Harrys i Umeå, Harrys på Dundret, Harrys i Luleå, nu har jag Ångbryggeriet i Piteå och Arkipelag i Luleå. Det blir ingen fler.
Varför inte?
– Jag har bestämt mig för det. Jag har mina mål. Jag ska ha spelat i landslaget, jag ska ha gjort mina grejer i elitserien, jag ska haft mina restauranger där jag gjort "det å det" och sedan är det klart. Jag är 43 nu och jag har ganska många saker kvar att klara innan jag fyllt 50. Jag vill ha en stjärna, oavsett om det är på Arkipelag eller Ångbryggeriet men det är dit jag driver mig och dit personalen måste vilja.
Hur svårt är det att få en stjärna?
– Det är ju dyngsvårt! Det är inte så att de kommer upp till Norrbotten och kollar. De håller sig mest i Stockholm, Göteborg och Malmö, i södra Sverige. Det är som att vi inte finns fast jag tycker att vi i Norrbotten gör den bästa maten. Vi har de bästa råvarorna. Nog är ju en ren godare än en gås. Jag känner mig stolt över att erbjuda de bästa råvarorna på mina restauranger och hoppas de tar sig upp även till norra Sverige.
Ni öppnade Arkipelag mitt i pandemin, hur var det?
– Vi hann ha öppet i två veckor, sedan fick vi stänga ner. Vi hade fullbokat i ett halvår, alla som ringde fick jag bara flytta fram och jag tänkte "yes!". Men sedan fick Norrbotten otroligt mycket smitta och då började telefonen ringa och mejlen kom med avboka, avboka, avboka och jag tänkte att det här är ingen idé.
Starten för Arkipelag blev tuff. "Nog kom det tårar. Och ångest, framför allt ångest. Just i den perioden hade jag skadat ryggen så livet var fan inte på topp just då. Ryggen skadad, restaurangen fick stänga och personalen fick sägas upp", berättar Mari Wigren.
Känner du dig som finsk eller svensk?
– I mitt humör känner jag mig som finne och ibland som finlandssvensk. Det är ytterst sällan jag känner mig svensk, det är när det är skidor eller när svenska damerna vinner i fotboll. Jag håller stenhårt på Sverige då. Det är sällan jag håller på Finland. Det är när det är hockey-vm, då "slåss" jag och frugan.
Vad väljer du själv om du ska äta på krogen?
– Det måste alltid finnas en råbiff. Min utmaning är alltid att ha stans bästa råbiff, i Piteå har jag lyckats, här vet jag inte utan hör bara vad kunderna säger. Det ska vara råbiff och sedan äter jag gärna fisk när jag går ut för jag gör inte så mycket fisk hemma.
Vad gör du när du inte jobbar?
– Vi har två hundar och har precis köpt en liten labrador. Köpt problem heter det. 14 veckor, så han är vild och galen. Jag är mycket med hundarna, sen tränar jag fyra fem gånger i veckan och lagar mycket mat hemma. Testar lite grejer och sånt.
Vad lagar du hemma?
– Det blir ofta italienskt. Jag har lite förkärlek till Italien för jag har jobbat där en tid, då blir det lite så.