Ann Persson tävlar i D75, och även om hon hade målet att kvalificera sig till A-final så hade hon inga större förhoppningar om att ta medalj. Ett fyrtiotal tävlade i klassen, flera med framgångsrika tävlingskarrärer bakom sig som valt att fortsätta när andra lagt kompassen i skrivbordslådan. Tufft motstånd alltså.
– Det var särskilt en ryska som gjorde bra ifrån sig i kvaltävlingarna, så jag var ganska säker på att hon skulle vinna, säger Ann, en av fyra Pitebor från Piteå IF OK som i april reste ner till veteran-VM i Nya Zeeland. På plats fanns också Älvsbyborna Roland och Ann Jansson.
Taktik och tur
Men orientering handlar inte bara om att läsa kartan och springa snabbt , det handlar också om taktik och tur.
Ann hade redan haft en mindre angenäm dust med nya zeeländsk vegetation, så när valet stod mellan att springa raka spåret genom ännu ett svårframkomligt område eller att ta omvägen runt det, så valde hon det senare.
Ryskan sprang bort sig
Det beslutet banade väg för guldmedaljen. När Ann kom i mål hade hon den snabbaste tiden. Men eftersom ett helt gäng med raska ryskan i spetsen startat efter henne var hon mest nöjd med att tagit sig i mål, där maken Bo väntade. Han återhämtar sig från en höftoperation och fick avstå från eget tävlande i år.
– Men när de andra dröjde började vi ana att det kunde räcka till medalj, säger Ann.
Och det gjorde det. Snart stod det klart att ryskan och de andra sprungit bort sig. Ann Persson, som började orientera som 38-åring, hade sopat banan med världseliten.
– Ja, jag fattar det knappt själv, säger den nyblivna världsmästaren.
Resedagboken
Lika glada över Anns framgångar var klubbkompisarna, Irene Danielsson och Torbjörn Lundberg, som båda tävlar i 65-årsklassen. PT träffade paret veckorna innan resan, och då var målet att ta sig till A-finalerna. Men innan VM-festen i Nya Zeeland hann paret med att ö-luffa och delta i orienteringstävlingar i flera av de små örikena i Oceanien. På pt.se kan man läsa Irenes resedagbok från det äventyret.
Slog klubbkompisen
A-final var målet för team Danielsson/Lundberg – men i sprinten fick Torbjörn nöja sig med B-finalen. Desto större var tillfredsställelsen att slå forna klubbkompisen Roland Jansson från Älvsbyn med en placering och åtta sekunder.
– Vi har tävlat mot varandra sen tonåren, berättar Torbjörn som tycket det var extra kul att få slå Roland på andra sidan jordklotet.
Köpenhamn nästa
Torbjörn har deltagit i varenda veteran-VM sedan 2006, och Irene har bara missat ett. Deras gemensamma intresse har vid det här laget tagit dem till i stort sett alla världsdelar, men nästa år behöver de bara åka till Köpenhamn, då veteran-VM avgörs i Danmark.
– Klart vi åker säger Torbjörn och Irene samstämmigt.
Ann Persson har ännu inte bestämt sig om hon ska försvara sitt VM-guld,.
– Men det lutar ditåt, säger hon.