Vitala nationalsånger i parken
Konsert: NationalteaternPlats: Badhusparken, PiteåLängd: Cirka 70 minuterPublik: I minsta laget. Omkring 600 personerE KONSERT
Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Inleder kvällen från parkscenen gör Bonnes (uttalas med å) med flera riktiga rävar från Luleås musikscen. Repertoaren känns som rena provkartan över afroamerikanska musiktraditioner och här finns plats för både Shakespeare-texter och Rekyl-material. Särskilt bra blir det när Björn Sjöö får sköta sången. Han har verkligen en mäktig stämma.
Inledningsvis låter dock Bonnes onödigt orepade och jam-mässiga, men det tar sig och det goda musikantskapet parat med Björn Sjöös sympatiska mellansnack gör dem till en rätt trivsam uppvärmning.
Sjöö har funderat över det här med vad som är progg egentligen. Kanske PRO med g:n på slutet, resonerar han. Och vad blev det egentligen av dem som "trodde på något"? Jo såpaskådisar och börsklippare, bland annat.
Nationalteatern har en aningen dryg, mycket klädsam hållning. De tackar artigt, men låter musiken tala.
Ulf Dageby ser värdig ut i tonade glasögon och svart skjorta. Han väser fram textraderna på klassiskt vis och har samma gitarrteknik som min lågstadiefröken. Nikke Ströms basgångar hittar ständigt rätt. Mannen med den aktiva spelstilen gömmer sig under Beppe-hatt de luxe, solbrillor och Looptroop-stukat Hans Scheike-skägg. Cool är bara förnamnet. Håkan Nyberg (med meriter från Wiehe till "Solstollarna") ger ett både piggt, vasst och intresserat intryck bakom sitt batteri.
De två "ynglingar" som fyller ut de två sista kavajerna är omsorgsfullt utvalda. Håkan Svensson brinner bra, spöar emellanåt skiten ur telecastern och är ett överlag musikaliskt tillskott, men framför allt har bandet haft den goda smaken att rekrytera Mattias Hellberg (mångsidig musiker och bra soloartist i eget namn som backade upp Stefan Sundström på Kåren härom året) på sång, munspel och rytminstrument. Han passar in perfekt, sjunger underbart och bjuder på ett tilltalande fysiskt utspel.
Bandet radar upp 13 klassiker, däribland "Jack the ripper" med nyslipade knivar och tunga versioner av "Bängen trålar" och "Spisa" som låter, tja, nästan för bra för sitt eget bästa. Nostalgi känns som ett fult ord i sammanhanget och ett ungt fan påpekar för mig att dagens ungdom visst kan identifiera sig med både text och musik. Avslutar kvällen gör den fina "Bergsjön" som väl är kvällens enda icke-hit.
Dock finns det en gnutta smolk i denna väl tilltagna glädjebägare. Ulf Dageby bär inte upp "Bara om min älskade väntar", "Hanna från Arlöv" blir totalfel med en manlig röst och "Livet är en fest" känns lite forcerad. Har för övrigt svårt att se sistnämnda som den partylåt den blivit. En rätt tragisk text (som följs upp suveränt i "Sent en lördagskväll") men här blir den till bred underhållning medan det bälgas öl ur plastmuggar. Undrar om Dageby och hans polare hade kunnat föreställa sig denna syn 1974.
"Vi fortsätter spela rock n’ roll men vi håller på att dö". Det vilar onekligen ett ödets ironi över det första av tre extranummer, för visst är detta proggerans flaggskepp decimerat och visst har Totta Näslund lämnat jordelivet. Samtidigt är orden så kaxigt självklara. Ett långfinger i luften och ett löfte om att fortsätta lira rock. Bara för att det är så inåt helskotta kul.
Så jobbar vi med nyheter