.
På golvet: Blodfläckar och kanyler.
Anita och John gråter och städar.
Stirriga i blicken. En känsla av det-händer-inte-oss.
De tänker inte ens tanken att ta på sig handskar.
I lägenheten som de rör sig i bor en av deras söner och medan de slänger och skurar ligger han på sjukhus efter en överdos narkotika.
Händelsen är ett utsnitt ur deras vardag som föräldrar till en missbrukare.
I dag delar mamma Anita och bonuspappa John med sig av sin historia, för att andra föräldrar ska veta, att de inte är ensamma.
.
Bara skalet kvar
Anita och John bor i Piteå och har tre vuxna barn.
En av dem, Andreas som är drygt trettio år, är drogmissbrukare och det överskuggar allt i deras liv.
– Andreas suger så otroligt mycket energi, vi är som urblåsta ägg, det är bara skalet kvar. På ett sätt skulle man vilja ställa sig på torget och skrika ut hur man känner, men om han förstod hur jävligt vi har det skulle han inte vilja leva en sekund till, säger John.
– Det känns som om jag balanserar på en tunn lina ovanför ett stup och bara undrar när linan ska gå av, säger Anita.
.
"Besvärlig unge"
Den här berättelsen är inte Andreas.
Det är hans föräldrar, de anhöriga, som står i fokus. Men deras historier är tätt sammanflätade och Andreas problem började redan i skolåldern.
– I grund och botten är han kärleksfull och godhjärtad, men i skolan var han "en besvärlig unge" och vi fick ingen seriös hjälp. När han blev lite äldre led han av depressioner och låg inlagd i perioder. Några gånger försökte han ta bort sig, säger Anita.
Andreas fick sina diagnoser när han var 26 år. Han har adhd och bipolär sjukdom.
– I dag förstår vi att hans drogmissbruk började som självmedicinering. Kanske hade hans och vårt liv sett annorlunda ut om han fått diagnoserna som barn och lärt sig leva med medicinering då, säger John.
.
De som visste berättade inte
Det är fyra år sedan de fick veta att deras ena son missbrukade.
I efterhand har bekanta berättat för Anita och Johan att han började med lättare droger redan i gymnasiet för ungefär tio år sedan.
– Det har varit svårt att hantera att de som visste redan då valde att inte berätta för oss. Det rullar som en film hela tiden, hade vi kunnat hjälpa honom mer om vi fångat upp problemet tidigare? Det gör ont att tänka så, säger Anita.
De hade misstänkt att något var fel, men samtidigt var det svårt att ta in vidden av problemen. Andreas hade blivit aggressiv på ett sätt han inte varit tidigare och reagerade på oväsentliga saker.
– Det har varit så många turer sedan dess och mycket går på repris i hjärnan. När andra dödsfall inom familjen har inträffat har Andreas sagt: ”Det borde ha varit jag som låg där istället”. Samtidigt måste man tänka sig för vad man säger till honom, han är känslig och känner mycket skuld, säger Anita.
.
"Vart ska jag leta?"
För en månad sedan ringde Andreas och sa: ”Mamma nu är det slut. Jag älskar dig.”
– Vad gör man en sådan gång? Cyklar runt och letar efter honom? Vart? Sedan dess har jag inte hört av honom och telefonen han fick av oss har han sålt. Jag längtar efter att få se mitt barn, även om jag vet att han har tappat femtio kilo på kort tid och ser ut som ett skelett, säger Anita.
Genom åren har Andreas varit på flera behandlingshem. Till en början var de perioderna ett andningshål för familjen.
– Senare förstod vi att det förekom droger även i anslutning till dem. Men de största problemen har uppstått när han kommit hem. Vad spelar det för roll att få hjälp med mat och boende om man inte har något vettigt att fylla vardagen med? Så han har snabbt trillat dit igen, säger John.
.
Brännhål
Efter den sista vistelsen på behandlingshem bodde Andreas hemma hos Anita och John. Villkoret var: "Bo här så länge du inte missbrukar".
De hade renoverat ett rum i källaren till honom.
– Han sa att jag inte fick gå in och städa i hans rum och det respekterade jag. Jag tänkte att han är ju ändå vuxen och borde klara det själv, säger Anita.
En dag fick hon en ingivelse och tittade in i rummet.
Mörka, utgnuggade blodfläckar på golvet.
Kanyler.
Brända skedar.
Brännhål i madrassen.
Hon samlade allt på ett bord och visade Andreas när han kom hem.
Sedan packade de in sig i bilen.
Mamma, pappa och barn.
Åkte till stormarknaden och handlade några kassar med mat att skicka med, för att sedan skjutsa ut honom i hemlöshet.
– Det var med uppgivenhet och sorg i hjärtat. Han har så mycket potential och vi hade haft så mycket roligt tillsammans under tiden han bodde hemma, säger Anita.
.
Sprutor på altanen
Ibland dyker han upp i föräldrahemmet, men inte när han är i så dåligt skick som nu.
Någon gång när Anita och John varit borta hittar de spår av någon som sovit på altanen.
– Det har legat sprutor där ute och det känns inte bra, eftersom våra barnbarn brukar leka där, säger Anita.
John sitter tyst. Säger sedan att telefonen jagar honom. Att oron alltid finns där.
– Man kan aldrig slappna av. Plötsligt ringer han på natten och har ångest eller ont i hjärtat. En natt ringde han och ville ha skjuts till en kompis eftersom han glömt sin adhd-medicin där. När vi satt i bilen blev vi stannade av polisen. De frågade varför jag skjutsade runt på honom och när jag svarade "för att bli av med honom" blev polisen tyst och nickade bara. Hans liv påverkar oss dygnet runt och man sover inte fast man blundar. Och så ska man orka upp på jobbet dagen efter. Man gör det man måste, men känner inte längre någon livsgnista, säger John.
.
Magen som en tvättmaskin
Han berättar om ångestattacken som drabbade honom när han stod vid kaffeautomaten på jobbet.
Efter det var han sjukskriven en tid.
Inte heller hans fru klarar av att jobba fullt ut.
– Jag kan åka till affären för att handla två saker och när jag kommer dit har jag ingen aning om vad jag ska köpa. Hjärnan fungerar inte, det är en enorm stress dygnet runt och man är så maktlös och frustrerad.
John fyller i:
– Magen är som en tvättmaskin som aldrig stannar. Det är inte konstigt att man kraschar, ingen människa orkar bära det här.
.
Behandlas med värdighet
De brottas inte bara med känslorna kring sin son.
Anita säger att hon önskar större samsyn inom vården.
– Med olika enheter och instanser utan större kontakt mellan dem kan han manipulera olika personer för att få det han vill. Det är så frustrerande att vi inte får information från sjukvården eller myndigheterna eftersom han är myndig. Det gör mig så förbannad, säger Anita.
Skulden och skammen kring att ha ett barn som missbrukar kolliderar hela tiden med känslan som Anita hela tiden bottnar i: Han är ju min son.
– Jag förstår att personalen på akuten blir trötta när han kommer in för tusende gången, de är ju inte mer än människor. Men jag önskar att de behandlar honom som vilken annan person som helst. För mig är det viktigast i hela världen att han överlever – även om jag har lust att strypa honom ibland.
.
Förening ger stöd
John och Anita.
I varsin fåtölj.
De broderar orden vidare.
Hjärtstillestånd efter överdoser, en gnutta hopp och stor förtvivlan.
Om kontaktvägar de aldrig kunnat drömma om.
– När vi var på semester ringde jag till knarkspan och bad att de skulle skicka ett sms till mig om de såg honom. Jag ville bara veta att han levde.
En annan kontakt som har stor betydelse är träffarna med FMN, Föräldraföreningen mot narkotika.
– Innan vi gick med där var vi mer medberoende och backade upp Andreas missbruk på ett annat sätt. Vi grejade och skjutsade och gav pengar. FMN ger oss kunskap och styrka att stå emot. Jag håller föreningen otroligt högt, säger John.
– Som förälder i den här situationen känner man sig så ensam. Någonstans är det skönt att inse att det finns andra med samma problem. Vi får tröst och ger tröst, gråter med varandra, säger Anita.
Något som också ändrats med träffarna på FMN är att ser på sina känslor av skuld och skam ur ett lite annat perspektiv.
– Nu klarar jag av att gå på stan, det har jag inte gjort tidigare. Nu vet jag att vi är vi och han är vår son, och det är han som gjort dåliga val.
.
Hur hittar ni ork att kämpa vidare?
– Det är väl någon slags ursprunglig livskraft. Man går liksom efter en linje och matar på. Men det förstör verkligen allt. Ens sociala liv, hur man fungerar på jobbet. Allt.
Så säger John.
Anita fyller i:
– Det är ofattbart fruktansvärt hemskt. Det känns som att sitta i dödens väntrum. Oron för när samtalet om att Andreas är död ska komma finns hela tiden. För vi vet att det kommer.
.
Fotnot: Anita, John och Andreas heter egentligen något annat.
.
Fakta FMN
* Föräldraföreningen mot narkotika är en ideell, religöst och partipolitiskt obunden nätverksorganisation.
* Verksamheter riktar sig i första hand till anhöriga, som föräldrar, syskon och kamrater.
* Förebygger genom information, föräldrasamverkan, kurser och insatser i barns närmiljö.
* Bildades 1968 som en reaktion på det ökade narkotikamissbruket bland ungdomar och den sociala isolering som anhöriga drabbades av.