Vi krockar, men Siri sover vidare

Min sambo stannar vid övergångsstället för att släppa över en fotgängare. Då blir vi påkörda bakifrån av en annan bil. Jag hör en skräll och mitt eget skrik, men bredvid mig sover Siri lugnt vidare. Fem månader gammal har hon varit med om sin första trafikolycka, men själv märker hon det inte alls.

Samma sak när vi ska äta middag på vårt favoritkafe som förvandlas till restaurang på kvällarna. Men, upptäcker vi i dörren, det var inte bara fiket som omvandlats till matställe, alla föräldrar som i vanliga fall varvar kaffedrickande med vaggande av kinkiga barn är borta och istället möts vi av en sober kypare och dämpat restaurangsorl. Jag blir svettig under armarna av bara tanken på att Siri ska börja gorma under middagen. Men då slår hon till och sover sig igenom både varmrätt och efterrätt. Kanske är det jazzmusiken och bestickslamret som utgör den perfekta ljudmattan.

Hemma kan hon slå upp storögonen bara Hemi fladdrar med öronen, men på en sportbar sover hon sig lugnt igenom måljubel och straffmissar när Luleå möter Skellefteå i ett riktigt Norrlandsderby.

När vi blev med hund för fyra år sedan blev nätterna sönderhackade. Valpen skulle ju bli rumsren, så vi sprang med det varma knytet i famnen nedför tre trappor och över på andra sidan vägen. Många gånger. Varje natt. I minus tjugofem. Och var det inte toalettbesök kunde hon plötsligt kliva upp vid femsnåret och tokbusa med vardagsrumsmattan eller högstalarstativen. Eller elkablarna.

Så när Siri låg i min mage tyckte vi att vi var förberedda, vi hade ju liksom övat på det här med nattvak. Och så blev det tvärtom. På 153 nätter har vi inte lyft upp henne ur sängen en enda gång, även om nätterna inte riktigt är som förr.

För ett tag sedan vaknade min sambo och såg Siri knoppandes med nappen i munnen ... eller vänta ... det var ju inte Siri, det var jag - sovandes med nappen i munnen. Jag gissar att jag någon gång under natten skulle lägga Siri på min andra sida och tog nappen i munnen för att inte tappa den. Sedan somnade jag väl mitt i omflyttningen.

Min sambo fick blinka hårt några gånger för att tro på det han såg, sedan drog han ut nappen ur min mun och den satt fast. Hårt. Som när prins John suger på tummen i filmen om Robin Hood.

Sömn är temat i flera texter i antologin "Uppdrag: Pappa", där kända pappor också skriver om grabbiga pappakurser, om att förlösa sitt barn hemma, om att skiljas, om att få ett handikappat barn och om att bli pappa mot sin vilja. Radioprataren Måns "Så funkar det" Nilsson skriver att när hans dotter var bebis la hon sig vid tolv på kvällen och att det gjorde att de kunde ta med henne på fest utan att behöva gå hem klockan sex för att natta henne. Det gick hur bra som helst, men alla över 35 förfasade sig över dotterns dygnsrytm.

Lite så har det blivit för oss också. Inte så att vi är vakna till långt in på nätterna, men Siri somnar oftast vid elvatiden på kvällen - för att ta sovmorgon till drygt tio på morgnarna.

Hon sitter i barnstol på afterwork, viftar på tårna under kompismiddagar och suger på jordekorren Germans mjukisdjursöra till sena nyheterna.

Kvällar och nätter i all ära, nu för tiden är faktiskt morgnarna min favoritstund. När jag hör de första ljuden från sovrummet. När jag går dit och möts av mitt stjärnöga, mitt rosenskimmer, min ädelknopp. När hon ler dagens första tandlösa leende. När jag plockar bort ett hundhår från hennes ögonfrans och andas samma luft som henne.