Sibiriska katten Zima sprider glädje i Annikas liv och är ögonstenen hemma.
Efter många år som journalist är Annika Lahti, 64 år, i dag pensionär och engagerad inom Vänsterpartiet i Piteå. Livet är lugnt och harmoniskt, men så har det inte alltid varit.
– Jag har nästan förträngt hur det var, för de där åren var så jäkla jobbiga. Säkert minst tio år av mitt liv var ett lidande, säger Annika.
Hon minns en gynekolog hon träffade, när hon led av grav PMS, som sa att hon faktiskt var psykiskt sjuk en vecka varje månad.
– Det var ändå en förklaring för jag var så arg hela tiden och kunde inte styra det. Alla tankar blev så stora. Det var fruktansvärt och då visste jag också, att om man har kraftig PMS så kan man få ett jobbigt klimakterium också.
Hennes mens försvann när hon var i 50-årsåldern och det kändes först som en lättnad.
– Men då började detta helvete. Först bara med en lätt svettning någon gång, men sedan ökade det bara, säger Annika som inte kunde sova på nätterna då hon svettades, fick kasta av sig täcket, byta sängkläder och nattlinne.
– Jag minns att det var så jobbigt att bara klä på sig, och att gå ner på stan och handla. Kom man in på en affär på vintern, ville man bara ta av jackan direkt. Det var så hemskt.
Annika var stingsligare och skörare än vanligt.
– Ändå skulle man prestera som vanligt och orka lika mycket. Det togs ingen hänsyn alls.
Pratade du med någon?
– Jag pratade hela tiden med vänner i samma ålder. Vissa var inte alls drabbade, medan jag var hårt drabbad. Men jag tror att många också gick och led i tysthet och i onödan, säger Annika.
Hon pratade dock aldrig med någon på jobbet, som exempelvis en chef för att förklara hur hon hade det.
– Det var lite skamligt och skämmigt, nu tycker jag inte det, men då var det så. Inte för att man inte är fruktbar längre som kvinna, men att man hade drabbats av något man inte riktigt kunde styra över.
Annika behandlar fortfarande med östrogenplåstret Estradot och har som plan B även gel.
När Annika Lahti fick börja med östrogen kom vändningen direkt. "Det blev som dag och natt. Jag började sova igen och blev mer stabil i humöret, det kändes så härligt. Allt jobbigt bara försvann", säger hon.
Det fanns lite information om klimakteriet då, och Annika började själv söka på internet och hamnade på en webbsida med Mia Lundin, känd expert på kvinnors hälsa och klimakteriet.
– Man kunde mejla henne och ställa frågor på hemsidan, det blev min räddning, säger Annika som förstod att hon ville ha en behandling med naturliga bioidentiska hormoner istället för syntetiska.
Men det var svårt att få hjälp och Annika ville inte gå till en manlig allmänläkare på hälsocentralen som inte hade någon kunskap om kvinnans underliv.
– Det fanns ju specialistläkare och gynekologer, men de var omöjliga att få träffa och så är det ju än i dag. Men jag hade tur och hamnade hos en tysk gynekolog.
När hon berättade om sitt önskemål om att få bioidentiska hormoner var han direkt positiv.
– Han sa att: "vad bra" för det hade dom i Tyskland och han sökte dispens så att jag kunde få det på recept. När jag var på resa till Spanien senare så köpte jag också på mig massor. Jag köpte till vänner också och de fixade till mig, vi hjälptes åt för att orka leva.
Annika märkte dock att flera av hennes vänner hemma i Piteå fick syntetiska hormoner utskrivna.
– Det gör mig än i dag så förbannad, i södra Sverige var det inga problem att få bioidentiska hormoner, men vi låg efter i flera år här uppe i Norrbotten. Att det ska vara så svårt för en kvinna att få rätt hjälp.
"Man mår jättedåligt själv och det påverkar också ens anhöriga", säger Annika som mår betydligt bättre i dag.
Annika blev sin egen doktor och hittade ständigt egna lösningar på sina problem. Hon tog också på sig att informera sina vänner, förklara och uppmana dem att stå på sig.
– Där känner jag att jag haft ett "mission". Det är ett svårt område och många vet inte vad klimakteriet innebär, jag har försökt att hjälpa så många jag kan.
När hon själv fick börja med östrogen kom vändningen direkt.
– Det blev som dag och natt. Jag började sova igen och blev mer stabil i humöret, det kändes så härligt. Allt jobbigt bara försvann.
Hon behandlar fortfarande med hormonplåster och kombinerar med progesteron för att sleminnorna inte ska bli för tjocka och orsaka cancer.
Ett mörkt moln på himlen är att den gynekolog i Luleå som hon gått hos i flera år, nu har gått i pension. Så det är oklart vem som nu ska skriva ut hennes plåster nästa gång.
– Och plåster måste jag ha, jag får panik bara jag tänker tanken på att bli utan. Den tyska gynekologen berättade att hans fru ätit bioidentiska hormoner ända tills hon var 73 år, så jag fortsätter absolut flera år till. Jag vågar inte sluta.