Vi har henne till låns här, en stund på jorden

Under vår fredagslediga hemmadag framlever vi dygnets soliga timmar på nybyggda bron. Även om det bara är fyra trappsteg och en platå går det att klättra upp och ner från den hur många gånger som helst, på hur många sätt som helst. Som snart tvååring kan man dessutom våga sig på ett dödsföraktande hopp från nedersta steget.
Vi äter varmkorv med bröd, hunden tjuvar en korvsnärt och blir instängd i vardagsrummet. En stund senare tar Siri hundens koppel och går omkring på gården och ropar efter henne. "Emi! Om!". Jag hör mig själv i hennes rop. "Hemi! Kom hit."
Just innan middagssov korsar ett flygplan himlen. Trollungen propsar bestämt på att se fler "Plyplan, plyplan" och upprepar sig ända upp i spjälsängen. Därifrån hör jag henne sjunga en stund. Sedan blir det tyst. Och så kommer förmaningsrösten: "Näää-ä, Siri sova. Siri sova!" hör jag inifrån sovrummet. Och uppenbarligen tar hon sig själv på allvar för nog blir det stilla ro i huset en timme eller två.

Det är mycket ord som faller på plats. Myror och bilar och sova och det efterlängtade ordet farmor. Det tränar hon på så till den grad att jobbkollegan, tillika grannen, får sig ett "Hejdå fammo!" efter en pratstund vid vägkanten.
När det är så här soligt och enkelt och roligt med alla ord som forsar fram är det nära till tankar om tacksamhet. I går kom Siris pappa hem, färdig med sin utbildning. I eftermiddag firar vi med medelhavsinspirerad smörgåstårta, marinerad rostbiff, västerbottenspaj och vit chokladmousse. Livet är så förunderligt enkelt och fint. Vi har bröllop (vårt!) att se fram emot och tillsammansfyllda semesterdagar. Vi har vildhallon i trädgården , vi har jordgubbsplantor och smulbär planterade i pallkragar, och vi har vårt fina snedfotade barn att ta i handen och plocka solmogna bär med senare i sommar.

Från olika håll börjar försynta frågor komma. Är det inte dags för ett syskon snart? Jag har inte tagit illa upp hittills, även om jag inte tycker att någon förutom mina närmaste vänner och min familj möjligtvis får ställa en sådan personlig fråga. Just nu är det enkelt att svara, jag viftar bort det med att vi aldrig önskat tätt mellan barnen, att vi vill hinna jobba båda två ett tag, gifta oss, kanske bygga ut huset, njuta av hur enkelt det är med barnvakt för vuxenmiddagar och en-öl-på-krogen. Jag kan hänvisa till mitt roliga jobb, att jag tänker dricka raspberry daiquiris i skuggan. Till att vi inte har den där rätta längtan, ännu.
På något sätt verkar gränsen för det privata suddas ut när man redan har ett barn, steget till ytterligare ett uppfattas inte som så stort.
Men det kunde också vara så att jag blir otroligt ledsen av frågan. Det skulle kunna vara så att vi velat ha ett till barn direkt, det skulle kunna vara så att en nummer två-längtan håller på att förtära oss. Därför. Har nästan ingen rätt att anta. Fråga. För barn är ju inte något man skaffar. De är små själar man har förmånen att få. Få låna. Här, en stund på jorden.