Vart tog tåget vägen?

Förra onsdagen var det äntligen dags. Högtid för krönikören vid pennan att göra "Sittågs-debut". Efter år av miljöförstörande inrikesresor bestämde jag mig för att slå ett slag för vår sargade miljö och därför åka tåg till Göteborg. Hade jag gjort det för fem år sedan hade man kunnat kalla det miljörevolt, men eftersom det numera verkar vara ett mode att bry sig om miljön blev ingen förvånad över mitt transportsätt. Varenda gråhårig småbarnsförälder verkar ju nu för tiden bry sig om växthuseffekten, man kanske borde åka flyg för att få folk att lyfta på ögonbrynen. Det är svårt att vara kärringen mot strömmen i dessa tider, läs det är svårt att vara ungdom i dagens samhälle.

Jag valde att sitta de arton timmarna de skulle ta mig att nå destinationen Göteborg, trots att även sittplats och sovplats stod på menyn. Iklädd min allra grönaste palestinasjal stod jag långt före utsatt avgångstid och frös på Älvsbyns järnvägsstation.
Trots att det var kyligt så lekte barnen på perrongen och de vuxna skrattade och tjoade, allting var som ni hör frid och fröjd. Men tiden gick utan att något tåg anlände. Tio minuter, trettio minuter och femtio minuter. När tåget var en timme försenat började vi passagerare att slå oss samman, bilda en pakt. Till att börja med tittade vi bara flackande på varandra, men desto längre tiden gick övergick blickarna till mänsklig kontakt.
Någon hade information om varför tåget var försenat och vi andra lyssnade på likt en finnig praoelev första dagen på sin nya arbetsplats. Det var tydligen redan i Narvik tåget hade börjat strula, förbannade norrmän tänkte jag när jag hörde anledningen till att jag frös. Det enda bra som det landet producerat är Aston villas anfallare John Carew.

Mitt i all förvirring slog det mig plötsligt att så här måste kännas att vara med om en katastrof. Människor som slår sig samman trots att dagens samhälle går ut på att klara sig så bra som möjligt själv. Två och en halv timme försenat rullade vårt miljövänliga transportsätt in på perrongen. Ett jubel utbröt och min alternativa revoltresa kunde äntligen påbörjas. Våra liv var aldrig i fara, men ändå känns det som jag har lite mer kriserfarenhet i min fjällrävenryggsäck.
God morgon för bövelen!