Bo Staffan Johansson utanför sitt smultronställe i Jävrebodarna.
Inför hemmamatcherna rådde rena Beatles-yran.
Ett lämmeltåg av Volvo Amazoner, Puch Dakotor, vanliga cyklar och röda lokalbussar förde horder av fotbollsfans till anrika Skogsvallen. Fotgängare i tusental trampade taktfast mot samma mål.
Det var våren 1971 och länets första herrlag någonsin stod redo för spel i den högsta fotbollssocieteten.
Spelare i vit-blåa matchställ, linimentinoljade ben och rock´n roll-frillor ägde sann idolstatus. Och en signatur i autografblocket från Staffan Johansson (sedermera Bo Staffan) var hårdvaluta i samlingarna, åtminstone för en fotbollstokig 14-åring från orten.
Den outtröttlige, tekniske mittfältaren hade några säsonger innan värvats från Storfors AIK till IFK Luleå, bidragit till serieseger och en vägvinnande kvalresa upp till högsta divisionen, och nu skulle norrbottnisk lyskraft exponeras över landet.
– Det märktes överallt och kändes långt ner i tåspetsarna att hela Norrbotten var engagerat i vårt spel och våra resultat, säger Bo Staffan Johansson när han som pigg 78-åring sitter på PT-filten, dricker halvljummet termoskaffe, äter en mazarin och minns tillbaka.
Johansson, till vänster i tidsenliga jättepolisonger, hade ofta blicken fokuserad på motståndarnas fixstjärnor, som här Bosse Larsson. I mitten syns Luleåspelaren Torbjörn Isaksson.
Johansson var 28 år på den tiden och långt ifrån ensam spelare från Pite älvdal att prägla denna fotbollshausse.
– I laget fanns även Carl-Johan Åhlund från Tväråselet/Storfors AIK och Ragnvald ”Ragge” Bogren från Öjebyn, två väldigt betydelsefulla försvarspjäser. Anfallaren Mats Holmgren var fotbollsfostrad i Norrfjärden, Harry Gyllander i Moskosel och Björn Wiklund kom från Vistträsk IF.
I laget fanns också Jan Renlund, ursprungligen Nybyns IK och Kurt Engman från Storfors AIK. Av totalt 21 spelare i truppen var alltså åtta hämtade från Pite älvdal. Sex aktörer var egenfostrade IFK-produkter och resterande sju kom från andra klubbar norrifrån.
Efter tre omgångar och seger borta mot Hammarby var IFK Luleå serietvåa. Några omgångar senare var man uppe i delad serieledning.
– Det var ett exceptionellt intresse, extremt kul att springa ut på Skogsvallen och lätt att få en extra skjuts av den hängivna och högljudda publiken, minns Johansson.
På de fem första hemmamatcherna redovisades ett publiksnitt på 10.148 åskådare.
Mest folk kom det till matchen mot Malmö FF då 12.271 passerade vändkorsen.
Redan till uppvärmningarna var många på plats. Arenahögtalarna pumpade ut monsterhiten ”Limón limonero” och hejaklacksledare med stora flaggor och megafoner maxade euforin. Som åskmuller tog hejaramsorna fart över arenan.
Pang på rödbetan. I den första hemmamatchen i allsvenskan mot Öster (2-2) gjorde (Bo) Staffan Johansson ett av Luleå-målen.
Det allsvenska äventyret startade söndagen den 12 april 1971 när IFK skrällvann borta mot storfavoriten Örgryte i Göteborg med 3-2. Wow, vilken öppning!
Sedan blev det 2-2 hemma mot Tommy Svensson-rattade Öster, följt av en klassisk 2-0-seger borta mot Hammarby i Stockholm med snöstorm piskande i polisonger långa som ekorrsvansar.
Efter en drygt handfull omgångar var (Bo) Staffan Johansson & Co uppe i en sensationell delad serieledning. Lokalpress och kvällsblaskorna skrev översvallande om gänget från norr som hade skakat om hela fotbollssverige.
När våromgången blåstes av parkerade IFK på sjätte plats i tabellen bland tolv lag, med 4-3-4 i matchfacit.
Bild från den berömda matchen i Stockholm mot Hammarby när ett ordentligt snöfall försvårade siktförhållandena för bland annat Luleås målvakt Kjell Uppling.
– Vi var ett härligt gäng med bra spelare och otrolig kamratanda. Åldersmixen var perfekt och det fanns verkligen förutsättningar för att bibehålla medvinden. Än idag kan jag känna vemod över att vi inte lyckades.
Johansson pekar på några orsaker till varför laget tappade mark och inte vann en enda match under höstsäsongen (0-3-8 i matchsvit).
– Under sommaruppehållet åkte vi runt och spelade uppvisningsmatcher i Moskosel, Nybyn, Svanstein, medan våra konkurrenter växlade upp och mötte internationellt motstånd. Vi mötte för dåliga lag, tappade tempo och det straffade sig.
– Enda kvalificerade motståndet var Liverpool i en träningsmatch på Skogsvallen. Tyvärr blev då backbjässen Bosse Lindmark, en av våra viktigaste kuggar, svårt skadad i en nickduell och borta under en lång period. Det gjorde laget märkbart försvagat. Truppen var tunn och sårbar för skador på nyckelspelare.
I ett hemmamöte mot Elfsborg fixade IFK segern med matchens enda mål inprickat två minuter före slutsignalen. PT rapporterade på förstasidan om stort jubel.
Höstsäsongen blev ändå en nagelbitare. Hoppet levde länge och släcktes först i näst sista omgången med en 2-3-förlust mot AIK. Sista matchen hemma mot Hammarby blev ett dystert sorti med 0-4 i baken.
– Vi hade länge en livlina att hålla fast oss i, och det var otroligt deppigt när vi tvingades släppa taget. Men trots en tung höst var intresset utifrån enormt.
Borträknat den sista matchen på Skogsvallen kunde IFK Luleå redovisa ett publiksnitt hemma på 8.502 åskådare.
Allsvenska gänget, stående fr.v: Sören Jönsson, ledare, Jan Renlund, Torbjörn Isaksson, Bill Gällman, Staffan Johansson, Kurt Engman, Carl-Johan Åhlund, Mats Holmgren, Kent Sundén, Staffan Isaksson, Lennart Wiklund, tränare. Nedre raden, fr.v: Björn Wiklund, Bo Lindmark, Ragge Bogren, Kjell Uppling, Bo Strömbäck, Lars-Göran Sundgren och Harry Gyllander.
Sammanlagt var 21 spelare med på det allsvenska tåget, sju av dem i samtliga 22 matcher:
Kjell Uppling (målvakt), Carl-Johan Åhlund, Ragge Bogren, Bo Strömbäck, Staffan Johansson, Staffan Isaksson och Lars-Göran Sundgren.
Kent Sundén spelade 20 matcher, Bo Lindmark 18, Torbjörn Isaksson 17, Mats Holmgren 15, och Harry Gyllander 13.
Bill Gällman, Björn Wiklund och Kent Grönlund spelade 11 matcher, Ove Lindberg 6, Jan Renlund 5, Kurt Engman 2, och trion Tommy Thurfjell, Mikael Lundqvist och Per-Erik Svensson en match vardera.
Staffan Johansson skrev löpande krönikor i PT under den allsvenska resan. Till vänster bild på Carl-Johan Åhlund skrivande autograf till en ung supporter.
Efter det allsvenska äventyret valde Johansson att placera bollskorna på hyllan och konvertera till tränare, i Lillpite, Svensbyn, i sammanslagningen SAIK/PIF och slutligen i två olika pojklag från Storfors AIK.
– Under tiden i allsvenskan skrev jag krönikor i PT som resulterade i att tidningens chefredaktör Erik Westling senare ringde och erbjöd mig ett fast jobb på sportredaktionen.
Parterna enades och 1972 skrevs anställningskontrakt. Så småningom klev Johansson över till allmänna redaktionen, och in kom istället en annan Staffan Johansson på PT-sporten.
– Han hette Emanuel i mellannamn, och för att särskilja oss åt blev han Staffan E och jag började kalla mig Bo Staffan.
Tre fullmatade klippböcker med mängder av bilder och en spaltkilometer text vittnar om det enorma draget kring laget.
Trots att drygt fem decennier har passerat lever det allsvenska äventyret kvar i minnesbanken hos många med grånade kalufser.
– Jag möter ofta folk som vill prata om IFK 1971. För en tid sedan fick jag ett brev hem med en gammal samlarbild på mig själv. En samlare ville ha min autograf på kortet, och få det tillbakaskickat i ett medsänt svarskuvert.
Kvar i gömmorna finns också tre pärmar fulla med nostalgiska tidningsurklipp som pappa Arne klippt och klistrat in.
– Pappa var aldrig på plats för att se några matchen. Däremot var han noga med att klippa och spara allt som skrevs och det är jag väldigt tacksam för idag, säger Bo Staffan Johansson och bläddrar fram gulnade tidningsreferat om egna målskott, lyckorusiga fotbollsfans, bredsidor, finurliga frisparkar och glidtacklingar på skenande vänsteryttrar.