Vår vän Trim var en riktig hund
Jag vet inte säkert varifrån vi fick Trim men antagligen var han en valp efter Gissa, gråhundstiken som alltid fick vita valpar. Hur som helst var det inte så viktigt med härkomsten, bara det var en trevlig familjehund och naturligtvis att det kunde bli en bra älghund.
Det var pappa som gav honom namnet Trim. Varför pappa hade en sån förkärlek till det namnet vet jag inte men det namnet fick flera hundar. Kanske var det efter någon duktig älghund. Tanken var kanske att namnet skulle bringa tur...brorsan fick ju sitt namn efter en björnjägare...
Om han nu var en god älghund det har jag inget minne av. Jag minns bara att han var en stor, vit och kramgo kompis, en riktig pälsängel.
På den här tiden var det inte så noga med hundhållningen, ville hunden ut så öppnades dörren och hunden fick sin frihet.
Trim var vår lekkamrat och sprang efter oss barn när vi var ute och lekte.
Pappa hade god hand med hundar och på ett enkelt och naturligt sätt fick han hunden att med glädje vilja vara lydig. Men pappa var noga med att vi skulle vara ordentliga med Trim och inget "tjafs och trams". Trim skulle ju bli en duktig älghund.
Trim höll sig mest omkring huset och hade vi varit borta någon gång satt han oftast på farstubron och väntade. Med ett glatt skall och stora krumbukter hälsades vi välkomna hem som om vi varit borta mycket länge.
Men så en dag satt där ingen Trim och väntade.
Vi ropade och letade och var alldeles förtvivlade. Vi hade svårt att somna den kvällen och mamma trodde att han nog skulle komma tillbaka.
På morgonen fann vi honom liggandes död på andra sidan vägen bara en bit bort från vårt hus.
Det var vår granne som berättade vad som hade hänt.
Trim hade som vanligt suttit på farstubron och väntat på oss. Av någon anledning hade han sprungit mot en tonårspojke som kom cyklandes förbi.
Pojken sparkade mot Trims huvud så hårt att käkbenet gick av. Jag minns än vem den pojken är och glömmer honom inte även om jag kan förstå att det var en olyckshändelse att det gick så illa.
Trim hade suttit på trappan och skrikit så förtvivlat att någon granne av barmhärtighet skjutit honom. Det kan låta grymt men på den tiden tänkte man främst på att få slut på lidandet. Vad jag vet så fanns det inte heller någon veterinär på flera mils avstånd.
Vår vän Trim fick en värdig begravning så som bara barn kan göra för en älskad hundkompis.
Men barndomslandet blev så mycket fattigare utan vår vän Trim.
Så en dag kom pappa hem och hade en liten hundvalp innanför jackan.
Jag kommer så väl ihåg glädjen och värmen när jag fick honom i min famn. Pälsen var len och mjuk som sammet och han var svart och vit och han hade ståndöron och ringlad svans.
Och pappa döpte honom naturligtvis till Trim ...
Så jobbar vi med nyheter