POP. "Leona Who", undrar jag när 13-åriga brorsdottern nämner singeln "Bleeding love" och visst, vid närmare eftertanke vet jag visst vem X-factor- stjärnan är. En snabb koll på youtube och man hittar hemmainspelningar från folk som tolkar hiten på sitt sätt. Visst är "Bleeding love" en välförtjänt hit, visst förstår jag att hon fick "elake Simon" (Cowell) att smälta genom omponerande sång, men det varma morret från hammondorgeln lovar för mycket. Albumet "Spirit" - med omslag snarlikt Alicia Keys senaste - är en samling standardlåtar. Det handlar om soulpop i lågt tempo med lagom mycket r&b-inblandning. Refränger som "Take a bow" och "I will be" har hitpotential, men känns samtidigt bekanta. Det är välgjort, men ack så förutsägbart. Och hur kan en brittisk artist låta så här über-amerikansk?
