Välkommen på låtsaskaffe
Hos de flitigast frekventerade vännerna och på förskolan dricks för det mesta kaffet ur muggar, inga koppar, inga fat. Det finns en anledning till min mugg-genomgång.
På sistone har Siri utvecklat en faiblesse för att servera låtsasmat, smacka med munnen och duka med pappersassietter. Därför beslutade jag förra veckan att hon skulle få en kaffeservis. I valet mellan Disneyprinsessor och Pippi Långstrump (eller Peppi som det stod på förpackningen) föll valet på Astrid Lindgrens vildsinta fritänkade flicka. Noterade bristen på neutrala motiv eller rent av bilar, men åkte ändå hem med Peppi-servisen för att dricka låtsaskaffe.
Och det första lilltjejen gör är att packa upp faten och sedan ställa kopparna på dem.
När, jag upprepar när, lärde hon sig det?
En favorit just nu är att bädda om Hemi med filt, tur att hunden gillar värme. Hon sjunger med i godnattsångerna, men med egna ord och egen visa (svårt att hålla sig för skratt). Hon gör en rörelse som vi kallar störtloppsåkaren. När man säger ordet schwungar hon till med armarna och gör en backhoppsliknande rörelse, kan även utföras i extrem glädjeyra.
Ett barn på förskolan använder stödtecken till sina talade ord och nu tecknar Siri "hund" och säger "Hemi" samtidigt. Hon säger också "Sere", vilket (nästan) är hennes eget namn. Hon sitter på kökspallen när vi äter, barnmatstolen har åkt ut i förrådet. Hon har gått till toan och kissat på pottan själv.
En annan nyhet är bestämdheten och argheten. Dåliga humöret mellan matlagning och sänggående på vardagarna är tröttsamt nötande. En grådassig onsdag när man själv haft en stressig jobbdag handlar man instinktivt, men ibland är det läge att fundera på vad man förmedlar och varför man gör det.
Och jag tror på att våga visa att man är arg och less.
Om vi hela tiden sväljer ilska, hela tiden försöker vara lugnbalanserade blir argförrådet fullt. Och så brister det. Kan vi förklara för våra barn varför vi blir arga och säga förlåt blir förhoppningsvis närheten till känslorna mer nära.
Så här står det i boken "Leva med barn":
"Om vi aldrig visar vad vi verkligen känner inför barnen så berövar vi dem också möjligheten att göra en viktig livserfarenhet. Det kanske inte är så dumt att få lära sig hur man handskas med människor som ibland beter sig lite dumt - och att man får se att det för det mesta inte är så farligt som det låter, att det brukar gå över rätt fort."
Jag rynkar ögonbrynen och Siri blir arg tillbaka. Sedan ledsen. Vi sitter på andra trappsteget och hon fullkomligen smälter in i min famn. Jag sitter där med mitt älskade barn som fått små självlockar i hårtopparna och tänker på hur viktigt det är att visa att det är okej att vara arg. Tänker på att jag vill lära henne att man får känna men att man också måste ta ansvar för sina känslor.
Sedan tänker jag att hon är förunderligt vacker, att hennes ögonfransar är täta och att hon har den mest godluktande fotsvetten i hela vida världen.
Så jobbar vi med nyheter