Satt på ett tåg någonstans. Den börjar släppa nu, ångesten över perronger, väskor och element som verkar brinna upp. Om söndagar, om matlådor och tidsbrist.
Åkte förbi några såna vägbommar, ni vet. Som verkar ha en orörd väg med diffust slut, men gärna med vatten.
Jag har alltid gillat dem. Sen jag var liten, sen jag började passera dem. Springa de vägarna hela vägen ut. Varför kunde jag inte alltid motivera.
Men jag hittade mycket av mig själv där bland mygg, värme och damm.
Bakom bommarna, på väg mot de ännu okända.
Okända.
Ovissa.
När vi var där. Med munnen full av blobbar, cyklandes från kiosken ner till badplatsen. Hon i kiosken var trevlig, tyvärr inte han.
I hopp om att äntligen våga hoppa från trampolinen, den där som var lite olaglig och skapade diskussioner. Om inte de större barnen var där förstås.
Att få en blodigel på sig, att inte bottna.
Men vem var vi att veta att det fanns svårare ting än att inte bottna i en sjö. Den där stora sjön som kallas livet, då? Vad var det förutom fotbollen, kompisarna och pizza? Ingen visste, alla skulle vi få veta.
Många gick åt olika håll. De flesta stöter jag på än i dag,
Jag antar att vi alla blev experter inom något. Ingen på att hoppa trampolin.
Något som präglar den vi är, blev och kämpade för att bli sedd för. På rasterna, i skolan, under idrotten.
Utvärderar och funderar vad jag nått. Långt i mycket, mer att jobba på i annat. Ibland har jag svar.
Önskar jag kunde se det oftare.
Uppstigningar innan ögonen riktigt vaknat, innan de levande krypit fram. Där brukar jag lyssna en stund, innan jag kliver ut. Tackar för varje dag jag mäktar med att fortsätta styra mig själv, det rymdskepp jag är, mot det där målet. Det som kanske beskriver mig bäst. Över parkeringsplatserna, tvärs över lekplatserna till ändhållplatserna.
De får motsvara mina vägbommar, för nu.