- En redogörelse ägnad som erinran för ett kommande släkte. När vi lagts i graven och våra munnar tystnat skall denna redogörelse mana er till en stilla bön, avrundar Knut Sjöberg sina minnesanteckningar.
Sjöberg gick ur tiden i oktober 1967, i en ålder av 71 år. Hans anteckningar har sedan bevarats av Pitholms byamän.
Mer än 900 flyktingar kom till Pitebygden under hösten 1944, sedan tyska trupper bränt och skövlat gårdar och åkrar. I många fall hade de evakuerade tagit med sig sina husdjur, för att inte tyskarna skulle avliva dem. Flyktingarna inkvarterades i skolor och där byggdes också provisoriska sjukhus.
Smutsiga män
Av Piteå sockens inkvarteringsnämnd utsågs Knut Sjöberg till inkvarteringschef för Pitholm, med uppgift att svara för flyktingarnas välbefinnande
Under en brandskyddskurs Boden för kommunala brandchefer fick Sjöberg ett brådskande telefonmeddelande om att ett extra tåg med finska flyktingar var på väg till Piteå. Det rörde sig om närmare 50-talet personer och 140 kor som skulle inkvarteras i Pitholm, undan krigets fasor.
Det blev en skyndsam transport hem till Pitholm, för att mobilisera en mottagning.
- Ett 30-tal man från Pitholm samlades vid stationen i Piteå, vilka frivilligt åtagit sig att föra djuren till Piteå. Det var en sorglig syn vi såg då urlastningen började. Smutsiga män och trasiga människor, haltande och uthungrade djur, noterar Sjöberg.
Det var en mörk men mild oktoberkvälls djuren sedan vallades till Norra Pitholm, till hemmansägare Arvid Gabrielsson där en fålla iordningställdes och hö utplacerades.
- För att stilla djurens brännande törst hade jag gett brandkåren order om en utryckningsövning och pumpa vatten till inhägnaden.
Första måltiden fick flyktingarna i folkskolan i Piteå.
Beklämmande syn
Sedan fick flyktingarna ta plats i en av John Knut Grankvist förd lastbil. Bilar och bussar fick inte användas på grund av risk för smittsamma sjukdomar.
- Dessa stackars människor hade vandrat till fots tillsammans med sina djur den långa vägen från Ranua socken i Finland, noterar Sjöberg vidare.
En fru i 47-årsåldern hade uttryckt sin stora glädje att nu får sova tryggt och äta sig mätt. Hon hade sin husbondes djur, 15 kor och tre tjurar, och hade börja sin vandring i augusti månad. Två månader hade gått sedan hon lämnade hemmet i Kusamo tills hon var i Pitholm. Hon var då så slut att hon måste läggas in på sjukhus för att vila upp sig.
- Det var en beklämmande syn som mötte oss när vi skulle börja utdelningen av kläder. En flicka hade exempelvis på överkroppen en mycket tunn sommarblus vars ärmar var så gott som borta. Underkläderna var till ytterlighet trasiga och smutsiga och i många fall sakandes de helt. En mer än utsliten kofta och dito kappa, en enda trasig kjol, ett par sommarlågskor som var så trasiga att de inte kunde riktigt hänga kvar på fötterna.
Jag frågade tolken om det var av ren fattigdom som de var så illa utrustade och fick till svar:
- De är visserligen från den fattiga skogsbygden men det har inte funnits kläder att köpa i Finland på fem år och dessutom har de haft leveransplikt till armén av ull kött smör.
Skabb och ohyra
Sjöberg berättar också om läkarundersökningar, där det konstateras en del skabb och annan ohyra. Dessutom föreskrev läkare att flyktingarna skulle badas.
Knut Sjöberg engagerade pensionerade sjuksystern Terese Öhlund från Öjebyn, som enligt honom gjorde ett gott arbete med att smörja in alla som hade ohyra eller någon hudsjukdom.
- Men det värsta var badet eftersom vi saknade badinrättning, Jag lyckades leja Jonas Petterson som med hjälp av en finsk gubbe gjorde ett litet spanter omedelbart intill bron. Sedan hämtade jag en presenning från spruthuset och gjord ett tält, lånade ett badkar av hemmansägare Evert Holmberg och så fick vi låna två stora varmvattenberedare. Sedan började badningen, skriver Sjöberg.
Underkläder saknades. Alla i Pitholm som hade telefon fick ett samtal med en vädjan att skänka underkläder.
Det kom paket med underkläder i en aldrig sinande ström. När den sista av flyktingarna steg upp ur badkaret och fick rena underkläder fanns det kvar tre par underställ.
Närgångna bypojkar
På grund av risken för sjukdomars spridande fick inte allmänheten besöka förläggningen.
- Det var svårt för bypojkarna att låta bli och de finska ungdomarna vill ge gärna ha litet umgänge med byns ungdom. Bypojkarna blev mer och mer närgångna och till sist måste kraftigare åtgärder vidtas. Fjärdingsmannen kom å besök, har Sjöberg antecknat.
Ganska snart upphävdes karantänförbudet.
Inför julen, och även nyår, hade också ordnats med festligheter
- Det var en stämning som inte i ord kan tolkas, en glädje och tacksamhet som inte kan beskrivas,
För att visa sin tacksamhet hade flyktingarna samlat in medel till julgåvor till fodervärden Nils Berggren, husmor Elin Jonasson och föreståndare Knut Sjöberg.
- Ingen av oss kunde motta sin gåva utan att en tår rullade nedför kinden, berättar Knut Sjöberg.
Flyktingarna, som sedan blev närmare 70-talet, stannade till krigsslutet.