Vid första träffen i klassen berättar församlingspedagogerna Sara Lind och Henrik Berglund om vad som händer när någon dör, hur allt stannar av – andning, hjärta, alla inre organ – och hur den döde blir kall och blek. Sen måste en läkare undersöka kroppen och dödförklara personen innan man kan gå vidare med begravningsfrågorna.
Men hur tänker och känner man inombords då någon dör?
Blandade känslor
Barnen tänker och berättar, om vad de kände när någon anhörig dog – eller ett älskat husdjur. Hur man kan bli både förvirrad, ledsen och nästan glad på samma gång, särskilt om den som dött har varit sjuk länge. Utifrån berättelsen om Ronja Rövardotter och kapitlet där Skalle-Pär dör, pratar man om hur olika man kan reagera, hur Mattis bli arg och Lovis lugn, Ronja gråt-ledsen och litet rädd och så vidare.
Sen pratar man om vad som rent praktiskt händer, hur kroppen förs till ett kylrum och hur begravningsbyrån sedan hjälper till med att planera och ordna med begravningen, boka tid i kyrkan till exempel, välja blommor och ordna med gravplats. Man kan ha en borgerlig begravning också, en begravning där kyrka och präster inte är inblandade, eller en med andra seder att ta hänsyn till om den döde till exempel är muslim istället för kristen.
Det vanligaste är begravning i kyrkan – och det är där prästen Viktor Fredriksson kommer in i bilden. Han finns med på den andra träffen med klassen, där han berättar om sin roll. Hur han söker upp de anhöriga och pratar om det som hänt, hur de mår nu när någon nära dött och sen om det praktiska, hur själva begravningen ska gå till, och om den döde – vem han/hon egentligen var, tyckte om att göra och så.
Nu går hela klassen, prästen och församlingspedagogerna in i själva kyrkorummet. Man tittar på den kista man fått låna från en begravningsbyrå och pratar om begravningen. Att mycket handlar om respekt och värdighet, att det ska vara fint och vackert.
– Vet ni, att begravningsgudstjänsten ser precis likadan ut oavsett om de är 300 människor i kyrkan eller ingen, ingen annan än prästen, organisten som spelar och vaktmästaren då förstås, säger Viktor Fredriksson.
Han berättar att det är för att ceremonin ska vara just vacker och värdig, att alla är värda en fin begravning även om det inte finns några anhöriga kvar. Sen pratar gruppen om jordfästningen, när kistan sänks ner i graven, eller kremeringen då kistan bränns istället för att grävas ner, om minnesstunden och så vidare.
Frågorna många, och väldigt kloka. Barnen undrar om kistan alltid ser likadan ut? Om man även begraver små babysar som dött? Hur djup en grav är, vad det kostar att begrava någon och vad som händer om man inte har råd med begravningen?
Sorgligt
Och de vuxna svarar, att kistan byggs efter person (en liten kista till ett barn alltså), att babysar också begravs, att graven är mellan 1,70 och 2,60 djup men att det ska vara minst en meter jord ovanför kistan, att
kostnaderna varierar och att man kan få hjälp av kommunen med det, om det inte finns några pengar.
Barnen konstaterar att begravningar är sorgliga, men också att det är viktigt att tala om döden och hur man vill ha det.