Vackert vemod med okonstlade Åström
Konsert: Kristofer ÅströmPlats: Regnbågen, PiteåLängd: 70 minuterPublik: Ung och lyssnande. Uppåt hundra personer befinner sig i Regnbågen.E KONSERT
Firesides musik har inte riktigt kopplat ett grepp om den här lyssnaren, även om den experimentella skivan "Elite" bitvis var riktigt spännande. Kristofer Åström som soloartist känns mer direkt, trots att hans låtar knappast hoppar upp och sätter sig i knät. Framför allt började han hitta formen med "Northern blues", nummer tre av fem plattor, och nu verkar han svälla musikaliskt. "The good you bring" från senaste plattan andas indiepop och är ett snyggt exempel.
Här, utan hjälp av kompbandet Hidden Truck, får låtarna stå för sig själva vilket blir rätt avslöjande. Det finns stunder som mer eller mindre definierar genren "singer/songwriter" men samtidigt känns ganska "standard". Jag håller exempelvis med upphovsmannen om att "Connected" måste vara bland det sämsta han gjort. Nya "Me and the snakes" har ett snyggt gitarrtema, men känns som låt betraktad rätt platt. Självklart finns här en del riktiga pärlor också. "All lovers hell" är ju aldrig fel. "Poor young man’s heart", "Givers of the world" (snygg titel) och "Man of steel" är inte heller dumma. Mina favoriter är en underbart blå cover på "Always on my mind" (Willie Nelson/Elvis/Pet shop boys) och melodiösa vemodet i egna "The wild", en smått fantastisk låt.
Åström har en vänlig, okonstlad och rätt kul dialog med sin publik. Samspelet med kidsen blir allt mer uppsluppet i takt med att ljudet blir bättre och rundgångstendenserna försvinner. Inramningen kunde ha varit bättre och möjligen glömmer Åström någon text för mycket för att det ska kännas bekvämt, men gitarrspelet är klanderfritt och han har onekligen rätt röst för det här. Att han dessutom tackat ja till en spelning anordnad av en högstadieklass (Christinaskolans 8D, musik, som även bokat in återförenade punkbandet Tarmgas denna kväll) ska han ha all cred i världen för.
Så jobbar vi med nyheter