Vackert vänskapsporträtt med missriktat antiklimax
Film: Heartbreak hotelPremiär: 24 mars 2006Med: Helena Bergström, Maria Lundqvist, Claes Månsson med fleraRegi: Colin NutleySpeltid: 1 tim 50 minCensur: BarntillåtenBetyg: PPPE BIO
Det är svårt att avsluta en film. En del filmskapare tar i för mycket och gör fem slut efter varandra, en del tar den lata vägen och tänker att ähvafan, nu har publiken redan suttit igenom sina två timmar, nu är slaget vunnet och inget spelar någon roll. En del, men tack och lov riktigt få, väljer "Heartbreak hotel"-vägen.
Detta om detta.
I drygt en och en halv timme är "Heartbreak hotel" annars, som sagt, en riktigt bra film. Årets hittills bästa svenska. Den här gången låter Colin Nutley kameran svepa över köttets lust och själens ensamhet. Gynekologen Elisabeth Staf (undrar om hon kallas p-staf av spjuveraktiga kompisar) möter parkeringsvakten Gudrun Nyman och efter ett gnistregnande gräl börjar de två utveckla en nära vänskap av förtrolighet, flirtiga danskvällar och tequila.
Och riktigt länge lever vi med i de två kvinnornas (de skulle nog själva kalla sig "tjejerna") relation. De har hur många jobbiga sidor som helst, men det har väl folk. De fattar underliga beslut, men det gör väl folk. De är vulgära, korkade, elaka, bitchiga. De är helt enkelt människor - kött, blod och läppstift på sned. Och när Colin Nutley släpper på alla kranar och låter dem dansa ut i medelåldern till schlagermusik och discokulebelysning - Nutley har för svensk film unik koppling mellan öga och öra - tycker man väldigt, väldigt mycket om dem.
Extra tråkigt då att Nutley avslutar med att sätta spexmössa på både Elisabeth, Gudrun och filmen i ett stort, räddhågset, totalt missriktat antiklimax.
Så jobbar vi med nyheter