Vacker vemodig balladrock
BRETT ANDERSONBrett Anderson(V2/Bonnier)PPP
Tio år. Både en kort tid och inte. Frontfigurer som Richard Ashcroft (The Verve) och Jarvis Cocker (Pulp) har gett oss soloalbum där tempot skruvats ner, tilltalet sänkts och texterna i någon liten mån är en "mognande mans" reflexioner över omvärld och förgänglighet. Det är naturligtvis tacksamt att kalla det gubbigt, skriva "game over"-rubriker, himla med ögonen och än en gång konstatera att det ju faktiskt var bättre förr.
Någonting säger mig att det är just den typen av recensioner Suedes frontman Brett Anderson kommer att få dras med när han nu solodebuterar med en självbetitlad platta, men glöm Suede-spöket för en stund, dra på volymen och hör den välkända ihåliga stämman hitta hem bland stråkar och ett traditionellt, men fylligt bandsound. Det var inte alltid den gjorde det i Suedes ofta rätt platta ljudbild. Den här skivan är oglamourös och eftertänksam till sitt uttryck, fjärran från den glittrande pop som gjorde honom till en firad artist.
Lämpligt betitlade "The more we possess, the less we own of ourselves" behandlar till exempel prylhysterin. Men nej, han har inte gått och blivit världsförbättrare. Dock har han skrivit en utsökt begravningsvals för västvärldens konsumtionshets. Svart och bländande vackert.
Balladerna- och de är ju några stycken - är det som imponerar och gör trean till en stark sådan. Luta dig tillbaka till "To the winter" och du känner inte längre att du har saknat våren. Slappa till välgörande "One lazy morning" (besläktad med Stefan Nilssons filmmusik).
Brett Andersons solodebut kommer inte att revolutionera på något sätt, men den överraskar positivt. Fortsätter han så här kan han mycket väl ha sina allra bästa låtar framför sig.
Så jobbar vi med nyheter