Hopp är en riksförening mot sexuella övergrepp.
Sedan några år tillbaka finns den som lokalförening i Piteå.
Piteå-Tidningen träffar fyra personer som är engagerade. Av olika anledningar vill medlemmarna inte gå ut med sina namn, men de delar med sig av sina upplevelser och sina tankar för att fler ska kunna få hjälp.
En kvinna som vi kallar Lotta berättar att hon utsattes för sexuella övergrepp av sin morfar. Övergreppen började redan när hon var spädbarn och låg i spjälsängen. De pågick tills hon var i tioårsåldern.
– Jag vet inte var jag fick kraften att säga ifrån, men när jag tillslut gjorde det upphörde övergreppen. Det är många år sedan nu, men det har följt med mig hela livet. För drygt fyra år sedan kom jag i kontakt med en kvinna från Hopp i södra Sverige och hon tryckte på att vi skulle starta här i Piteå. Hon visste att jag varit utsatt för sexuella övergrepp och att jag hade kunskap om föreningstekniska detaljer, säger Lotta.
Lotta tvekade, men i samma veva stöttade hon en person som skulle medverka i en rättegång eftersom hon blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin tränare.
– Samma vecka berättade min kusin att även hon blivit utsatt av vår morfar och över en lunch lättade en väninna sitt hjärta om samma sak. Med allt sammantaget kändes det som om jag inte hade något val. Hopp behövdes i Piteå.
.
En milstolpe för föreningen var när flera medlemmar medverkade under en sinnesromässa i Piteå stadskyrka.
– Vi berättade lite om vad vi varit utsatta för, för även om förövaren är allt mellan ett syskon, en tränare, föräldrar och andra släktingar finns det många gemensamma nämnare i våra historier, säger en kvinna som vi kallar Lena.
”Kristina” var en av dem som satt i kyrkbänkarna den kvällen.
– Min väninna knuffade i mig och viskade ”Är det inte dags för dig att ta tag i dina problem nu?”. Jag tyckte att de som stod där var så oerhört modiga, själv hade jag försökt leva på som om det jag varit om aldrig hade hänt. En tid senare mådde jag så dåligt att jag inte hade något annat val än att kontakta dem. Jag var jätterädd, men jag fick någon att prata med. Någon som förstod utan att jag behövde förklara, säger Kristina.
.
Ibland orkade hon inte åka till mötena, men kunde ändå vara med via Skype.
– Jag undrar var jag hade varit i livet om jag inte gått med i Hopp. Jag har levt med missbruk och självskadebeteende, för att på något sätt hantera det jag var med om som barn. Hos oss blev övergreppen en familjehemlighet, det man inte pratade om fanns inte och det onaturliga blev naturligt. Tyvärr tycker jag inte att sjukvården har kunnat erbjuda mig någon hjälp. De har kanske erbjudit behandling för missbruket, men inte för orsaken bakom.
.
Medlemmarna i föreningen ses regelbundet flera gånger i månaderna. Träffarna har ofta olika teman.
– Till oss får man komma som man är. Man kan vara glad, ångestfylld, bubblig eller tyst. Man behöver inte berätta något om man inte vill eller orkar. Det är helt okej, säger Lotta.
Hopp har också kontakt med en psykoterapeut som jobbar med traumabehandling och som är specialiserad på att hjälpa personer som blivit utsatta för sexuella övergrepp. De har kontakt, både i grupp och enskilt, via Skype. Psykoterapeuten kommer också till Piteå några gånger per år.
– Vi ser oss inte som offer och vi ältar inte. Vi är starka, för vi har alla gjort vad vi behövt för att överleva. Nu jobbar vi för att kunna känna hopp. Vi är intresserade av att komma vidare. Att läka och utvecklas genom att försöka lösa upp de knutar som övergreppen lett till. Där är gemenskapen och tilliten i gruppen enormt viktig, säger Lotta.
.
Medlemmarna poängterar att alla behöver känna till att övergreppen aldrig är ens eget fel.
– Det är lätt att känna skam för det som hänt och ta på sig skulden och ansvaret. Man blir ensam när man försöker berätta och ingen tror på en. Ibland tror man inte ens på sig själv. Ofta har vi fått höra att vi överdriver, att det nog ”inte var så farligt ändå”, säger Lotta.
– Många av oss har erfarenheter att man ”lämnar kroppen” under övergreppen, som ett skydd och överlevnadsmekanism. Man fäster blicken på en punkt tills övergreppet är klart och efteråt kan man tänka ”vilken tur att det inte var jag”, fyller Kristina i.
.
Många har inte vågat berätta av rädsla för vilka konsekvenser det skulle kunna få.
– Ungefär vart femte barn har blivit utsatt för sexuella övergrepp! Vi måste bli bättre på att lyssna på vad barn berättar för oss. Vi som blivit utsatta har rätt att berätta och bli lyssnade på. Är det ingen som vill lyssna – ta kontakt med oss. Själv berättade jag när jag blivit vuxen. Då frågade min mamma rakt ut, efter att min lillasyster avslöjat vad hon varit med om, säger en kvinna som vi kallar Stina.
– Det är värt att ta tag i det, för förr eller senare blir man tvungen för att inte gå under. Konsekvenserna kan också bli allt fler med åren. Det grundar sig många gånger i en känsla av att ”min kropp inte är min”. Alla våra gränser har redan passerats och därför är det inte ovanligt att man senare i livet har varit med om gruppvåldtäkter eller prostitution, säger Lotta.
– Så kallade ”flashbacks” eller minnen kan komma blixtsnabbt. Det kan vara doften av ett rakvatten som kastar en tillbaka i tiden, eller cigarettrök eller ett ljud som påminner om något. Eller känslan av maktlöshet när man ligger hos tandläkaren och gapar. Men ju mer medveten man blir om det, desto mer förstår man sig själv, säger Kristina.
– Det som varit jobbigt försvinner inte, men det bleknar och blir inte lika jobbigt, fyller Stina i.
Hon har kontakt med gruppens psykoterapeut varje kväll.
– Eftersom övergreppen har hänt på natten så har jag väldigt svårt att sova. Därför har vi kontakt en stund varje kväll och det hjälper mig, säger Stina.
.
Förutom Hopp-träffarna med olika teman ses medlemmarna också för att åka på utflykt, ha julmys eller bada.
– Det betyder jättemycket för mig, säger Stina.
– I framtiden vill vi också informera kyrkan, polisen och andra som möter barn om olika signaler att vara vaksam på. Vi tycker att det behövs, i dagens samhälle finns en generell okunskap i ämnet, säger Lotta, som också poängterar att Hopp är till för att ge stöd till närstående.
– Och vi är ingen kvinnoförening, till oss är både män och kvinnor välkomna, säger Lena.
.
Fotnot: Vill du kontakta Hopp Piteå når du dem på hopp.pitea@gmail.com