Urtrist med singback

Hemma i Kina är hon en mångmiljonsäljande popstjärna, i norrbottniska myllan är hon mindre känd. Hon skriver låtar för OS och har inlett ett smått mytomspunnet samarbete med musikhögskolan. Ikväll har hon utsetts till Artist in Residence och det är inte helt utan att man har förväntningar.

Men låt mej säga det rätt ut: Singback är urtrist, och stereo har jag hemma. Att det på scenen inte finns en enda dansare, medmusikant eller körsångare de första låtarna får mej att tro att jag halkat in på en kareokebar utan utskänkningstillstånd. Det håller inte för ett konserthus, och frågan är om det är rätt koncept för en specialinbjuden åhörarskara! Jag tror att både artist och publik känner sig lika obekväm med situationen.

Wei Wei är lågmäld och ödmjuk mot sin publik. Låtmaterialet är det inga större fel på, men språkbarriären distanserar. Med de flesta texter på kinesiska och sången dränkt i effekter hör jag bara de välbalanserade bakgrunderna, och dessa hade kunna ackompanjera precis vilken artist som helst.

Desto mer spännande känns det att få höra Wei-Wei sjunga a capella - en varm och mörk röst ger sig tillkänna. Samarbetet med Kammarkören utgör ett klart lyft, inte minst visuellt. Det är också körens medverkan som i mitt tycke räddar kvällen. Förutom den officiella OS-låten I Want To Fly, framförs svensk körlyrik, jojken Biegga Luohte tillsammans med Johan Märak och den vackra låten Silently av Viktoria Noren.

Betyget för denna konsert får bli ett resolut Njä. Jag känner mej som ett frågetecken i det uppskruvade sammanhanget. Min förhoppning är att få se Wei Wei med livemusiker nästa gång, och med tanke på de resurser som bor i huset bör det inte vara så svårt att iscensätta.

Urtrist med singback

Konsert: Wei WeiPlats: Studio AcusticumLängd: 1 tim 15 minPublik: 600E konsert