Musiken kom in "lite småsent" i Stefan B Anderssons liv, som har själv beskriver det.
– Jag var drygt 20 år innan jag tog mitt första ackord. Jag jobbade som byggnadssnickare i Stockholm och företaget hyrde ett hus där det fanns en gitarr. Där började jag nog plinka litegrann. Också köpte jag ett munspel och plågade arbetskamraterna.
Tennis, däremot, har han spelat sedan han var i tioårsåldern. Nu är båda intressena en stor del av hans tillvaro. Inom jobbet som verksamhetsledare för ABF i Piteå ryms det mycket musik och gitarren används flitigt.
På fritiden håller han och sambon Annika Gaudet i allsång i Badhusparken och de spelar också på olika evenemang tillsammans.
– Det är det roligaste som finns. Det är kul att vi är med på alla möjliga saker så det inte är en och samma publik hela tiden, säger han.
Via jobbet och på spelningar träffar han många människor. Stefan B Andersson är för många ett känt ansikte i Piteå.
– Den äldre delen av Piteborna känner väl både mig och jag känner dem, sedan finns det väl ett glapp till de yngre av naturliga orsaker.
Fantomen
Under intervjuns gång märks det tydligt att Stefan B Andersson sitter inne på många roliga anekdoter från sitt 54-åriga liv. Han berättar om en rolig, men väldigt annorlunda, anställning hade han i mitten av 90-talet. I samband med att Norrmejerier lanserade en Fantomenkampanj 1996 sökte de folk som kunde gestalta seriehjälten.
– Jag tyckte att det lät kul. Jag jobbade som Fantomen och åkte runt med gitarren och sjöng för barnen i mataffärer – var det meningen.
Men arbetet blev inte riktigt som han hade tänkt sig.
– Problemet var bara att det på dagtid i affärer inte fanns några barn, det var ett totalt misslyckande. Så där satt jag i Fantomendräkt och sjöng barnsånger för vuxna, skrattar han.
"Omtumlande"
Överlag anser sig Stefan B Andersson ha en positiv inställning till livet.
– Det skulle jag vilja påstå, att jag är en ganska positiv person. Allt är möjligt.
När utmanar du dig själv?
– Det gör jag nog ganska ofta. Jag har gett mig in på saker som har verkat väldigt skrämmande men någonstans har det funnits något som sagt 'jag måste göra det'. Det är många gånger man har haft stora våndor inför något där man tycker att man har tagit på sig för stort. Men jag har alltid vågat. Det känns ju skönt nu, att man inte backade då, säger han.
Utmärkelsen Årets Pitebo tar han emot på PDOL-lördagen. Han ser utmärkelsen som en stor ära.
– Det är lite omtumlande, surrealistiskt. Men så roligt.