Törnqvist var 48 år gammal och hade, enligt läkaren, drabbats av tarminflammation. I februari skickades en attest till pastorsämbetet i Nora .Hospitalpredikanten Gustaf Nordenfors meddelade då kvinnans hemförsamling att hon avlidit. Nordenfors var, vid sidan om sin komministertjänst i Piteå stad, förordnad som predikant vid Piteå hospital.
Nordenfors slutade sina dagar som kyrkoherde i Vilhelmina.
Furunäset, som öppnades i juli 1893, är i dag en vacker plats med många intressanta byggnader, men med ett mörkt historiskt förflutet. På kyrkogården, som invigdes 1894 och togs i anspråk under 1895, har 962 personer vid sjukhuset fått sitt sista vilorum . De flesta i anonyma gravar. Även personal jordfästes på sjukhusets begravningsplats.
Många av de avlidna saknade anhöriga. Det förekom fall där anhöriga inte ville kännas vid den intagne. Anhöriga ville sällan kännas vid sina psykiskt sjuka och ”missanpassade” familjemedlemmar. Det betraktades som ”skam” att ha en anhörig intagen på Hospitalet.
I de lokala församlingsböckerna fanns kolumner med förteckning över ”sinnessjuka och idioter”, där prästerna bokförde församlingsbor som ansågs avvikande. Till de som också bokfördes speciellt var personer som var blinda och ”dövstumma”.
En av anledningarna till att Furunäset fick egen kyrkogård var just skammen. Skammen över att ha en anhörig som avlidit på ett ”sinnessjukhus”.
Asyl, idiotanstalt, sinnessjukhus, mentalsjukhus, psykiatrisk klinik, Piteå 5:5. Alla dessa namn, som sjukhuset fick genom åren, gjorde det till en skamlig värld.
En annan viktig anledning till kyrkogården var att sjukhuset hade ett upptagningsområde som sträckte sig över större delen av landet vilket inte möjliggjorde gravsättning i respektive hemförsamling. Med tiden blev kommunikationerna bättre och därmed krympte också avstånden. Det möjliggjorde att allt fler kunde begravas i sina hemförsamlingar. Därmed spelade kyrkogården på Furunäset ut sin roll och glömdes efterhand bort. Detta efter den sista gravsättningen i slutet av 1950-talet.
Det var prosten Sigvard Spinnell, Öjebyn, som ”väckte liv” i begravningsplatsen, efter åren i glömska.
Spinnell berättade att, när han en gång när promenerade på platsen för att betrakta, klockstapeln från 1928 och gravkapellet, hittade igen gravplatsen, i områdets utkant. Några gravstenar fanns i det höga gräset. Gravstenarna var resta över de vårdare som begravts där, i övrigt var gravarna inte markerade.
Efter överläggningar med bland annat sjukhusledningen och kommunen, rustades området upp. Det blev på Spinnells initiativ en minneslund och en minnessten med inskriptionen:
”Utan gravvårdars namn
tysta vi vila i gravens famn
Korset säger oss vem han var
som också i döden var vårt svar”.
Många av de märkliga och tragiska människoödena vid sjukhuset är ännu okända. Församlingsböckerna vittnar dock om att de flesta som jordades inom området kom från olika platser landet.
Det var dock stil över begravningarna vid sjukhuset. De avlidna fördes med likvagn – dragen av häst – till graven Vagnens fördes av en livréklädd kusk. På var sida om vagnen gick fyra skötare, iklädda uniform.
Den förste av de intagna som avled under 1895 var arbetaren Erik Olofsson, hemmahörande i Sidensjö i Västernorrland. Han lämnade jordelivet den 2 januari. Han stoft fördes inte till sjukhusets kyrkogård utan kom till kyrkogården i Piteå. Olofsson, som blev 32 år, avled i lunginflammation.
Under första året anmäldes 13 dödsfall vid sjukhuset. 11 av de avlidna jordfästes på sjukhusets kyrkogård.
Förutom Olofsson fick Ivar Höglund, 34 år från Revsund, Jämtland, sitt sista vilorum på stadens kyrkogård.
Endast två av de avlidna hade sin hemvist i Norrbotten. Övriga kom från andra håll i landet.
De som 1895 fick sin viloplats på Furunäsets kyrkogård var, förutom Märta Brita Törnqvist, pigan Anna Justina Augusta Hedberg från Stockholm, Karl Evert Wahlrot, före detta sjöman från Gävle, hemmansägarehustrun Johanna Lundberg från Aspeboda, Kopparberg, Helen Persdotter Hellman torperska från Nordmaling, hemmansägare Nils Johan Ahlman från Råneå, målare Axel Gottfrid Olsson från Stockholm, gårdsägare John Sören Nilsson från Skön, Sundsvall, kopparslagare Karl Gustav Svensson, okänd ort men sist i Skellefteå, Johanna Augusta Carlsson, arbetarhustru från Husby, Kopparberg, Margareta Johansson Tilla, piga från Nedertorneå.
Anna Lindereson är en av de personer som fanns hade längst tid som patient vid Furunäset. Hon var där i 67 år. Hon föddes i Skånela, Uppland 1872, kyrkobokfördes sedan i Vallentuna, Stockholm och avled i april 1960. Hon var en av de som aldrig under sin tid vid Furunäset fick några besök. Hon är begravd på gamla kyrkogården i Öjebyn
Det var i början av 1930-talet som Piteå hospital bytte namn till Furunäsets sjukhus
Begreppet hospital och asyl definierades i 1858 års Hospitalstadga. Hospital var en kursanstalt, avsedd för patienter som kunde botas. Asylen var däremot en vård anstalt för dem som ansågs obotliga. I Piteå inrymdes båda dessa verksamheter i samma lokaler. Inom området fanns från början även ett epidemisjukhus och ett särskilt hus för desinficering, kallbadhus och vett obduktions- och likhus.
Som mest hade sjukhuset omkring 800 patienter. Sjukhuset stängdes 1987.