Efter händelsen har Ulrica Wetterborn tappat tryggheten som hon tidigare har känt med att det finns larm inne på handikapptoaletter. "Efter det här törs man inte lita på att hjälpen kommer när man behöver den", säger hon.
Piteåbon Ulrica Wetterborn har MS, multipel skleros, och är med i föreningen Neuro Piteå älvdal. Medlemmarna brukar träffas varje fredag och fika på Röda lyktan.
– Jag lämnade mina ytterkläder med de andra och körde med min permobil till toaletten och parkerade utanför. Den är så pass stor att den inte ryms därinne. Jag använde mina kryckor för att ta mig in, säger hon.
Ulrica Wetterborn har på grund av sin sjukdom inga benreflexer, vilket gör att om hon ramlar tappar hon ibland förmågan att ta sig upp.
– Precis när jag var framme vid toalettstolen tappade jag min ena krycka. Och när jag skulle böja mig ner för att ta upp den och då vek sig mitt knä och jag blev liggande på golvet. Jag lyckades trycka med kryckan på en av larmknapparna som satt vid golvet men jag nådde inte att banka på dörren, säger hon.
När Ulrica Wetterborn hade fallit lyckades hon nätt och jämnt nå larmknappen vid golvet med sin krycka.
Det pipande ljudet upplevde hon inte som särskilt högt. Hon försökte påkalla hjälp och hon hörde hur det gick folk bakom dörren och tänkte att nu kommer det någon och hjälper mig.
– Jag har alltid trott att larmet går till en affär eller ett vaktbolag. Jag var inställd på det. Nu känns larmet som en falsk trygghet. Det tog mellan 20 och 30 minuter innan jag fick hjälp.Tänk om jag hade slagit i huvudet och blivit avsvimmad, säger Ulrica.
Intill väggen stod bokförsäljare. "Det var fem personer som hjälpte mig att komma på fötter, de som sålde böcker, en gravid kvinna och en tonårspojke. Jag är så tacksam att de hörde att det pep och kom och kollade. Vilka räddande änglar" säger hon.
Några bokförsäljare som stod bredvid gamla Hemtexlokalen hörde att det pep men de berättade för henne att de först inte kunde lokalisera var ljudet kom ifrån.
– De knackade på dörren och frågade om jag behövde hjälp. Vilka änglar, jag är så tacksam att de började undersöka var ljudet kom ifrån. Fler personer anslöt och de lyckades lirka upp dörren och hjälpte mig upp. De var lite chockade, säger Ulrica och fortsätter:
– Sedan kom en man från ett vaktbolag. Jag frågade om han hade fått ett larm men han hade inte hört eller sett något. Han verkade inte alls förstå vad jag pratade om, säger hon.
Astrid Wiklund, kanslist i föreningen Neuro Piteå älvdal, var en av dem som deltog i fikaträffen i fredags. Hon började ana oråd och gick för att kolla om det hänt Ulrica något. "Då såg jag att dörren var vidöppen och att det var flera personer inne på toaletten", säger hon.
Medlemmar började ana oråd att något hänt Ulrica och föreningens kanslist Astrid Wiklund, gick för att kontrollera var hon hade tagit vägen.
– Det pep, men inte speciellt högt. När jag kom närmare såg jag att dörren var vidöppen och att några hjälpte henne upp. Man har alltid trott att larmet går till någon ansvarig eller ett vaktbolag. Det var tur att det trots allt gick bra, säger hon.