Kerstin Björkman, utflyttad Pitebo och bosatt i Stockholmsområdet sedan många år, fick nyligen erfara hur en nära, manlig anhörig insjuknade och hastigt avled i Piteå. Och hon är inte imponerad av vad landsting och kommun hade att erbjuda den dödssjuke och hans närstående under de sista dagarna av hans liv.
- Att få sluta livet på ett värdigt sätt kan tyckas vara en självklarhet. Men det blir inget värdigt slut då man slussas från lasarettet i Piteå till ett annat boende de sista timmarna i livet, inte för den sjuke och absolut inte för de anhöriga! säger Kerstin Björkman.
Patienten kunde inte stanna kvar på Piteå älvdals sjukhus sedan man där gjort bedömningen att han var medicinskt färdigbehandlad. Trots att han var svårt sjuk och rimligen inte hade lång tid kvar att leva, så måste han flyttas.
Det som stod till buds var ett rum på något av kommunens äldreboenden. Det fanns ett ledigt boende på Berggården och dit transporterades patienten. Fem dagar efter inflyttningen dog mannen.
- Men om det nu är så att man måste flytta till ett kommunalt boende, så borde det rimligtvis finnas utrustade rum där en döende människa kan få bo och vara tillsammans med sina närstående under de sista dagarna av sitt liv. Det känns svårt att behöva ägna timmar och dagar åt inflyttning i ett nytt boende när man som anhörig helst ville ägna all tid åt den svårt sjuke och ge honom den omsorg och trygghet som behövs i livets slutskede.
För att ingen skugga må falla över Berggårdens personal framhåller Björkman att dessa var hur vänliga och trevliga som helst.
Det hon vänder sig mot är i första hand att döende patienter avhyses från sjukhuset ("en avdelning för vård i livets slutskede borde starkt prioriteras på sjukhuset"), i andra hand - om de måste flyttas till ett kommunalt boende - att det finns fullt utrustade rum att hyra för detta ändamål.