Tvära kast i Klungans skruvade skrattfest
Show: Det är vi som är hemgiften.Med: Klungan(Carl Englen, Mattias Fransson, Olof Wretling och Sven Björklund).Regi, koreografi, scenografi: Birgitta Egerbladh och Klungan.Plats: Kulturens hus, Luleå.Längd: 1 timme 35 minuter.Publik: Fullsatt i Lilla Salen.
I nya föreställningen "Det är vi som är hemgiften", som spelas för utsålda hus i Luleå, drar Klungan delvis i lite andra trådar. Vi som såg den förra föreställningen, "Jag är en fågel nu", vet i vilka trådar som dras. Då höll vi på att skratta oss fördärvade och ingen behöver tveka om att det finns plats för mycket skratt även nu. Kanske är det ännu ett snäpp subtilare, kanske vill skrattet fastna lite längre i halsen och möjligen har jag blivit en smula familjär med den sanslöst skruvade humorn. Fast de surrealistiska vändningarna är ibland så tvära att man som åskådare inte kan vara säker på vart det bär hän. Denna vetskap gör att det aldrig finns utrymme att slappna av eller känna sig tryggt förvissad om när det är plats för skratt.
Klungan har samarbetat med koreografen/scenografen/regissören Birgitta Egerbladh. Något som ytterligare stärkt Klungans faiblesse för skojiga rörelser och minimalistisk mimik. Där ryms nästan en Monthy Pytonsk funny walks-känsla. Alla är bra på det, men jag vill nog ändå nämna Mattias Fransson som gör några halsbrytande moves som får oss att skaka av skratt.
En liten detalj i det visuella är att samtliga fyra uppträder i prydliga helskägg.
En annan detalj, men betydligt viktigare, är Klungans röster. Det är inte främst det dialektala, utan mer hur de pratar. Halvkvävt, skrikigt, rossligt, hest, you name it.
Rörelserna och rösterna är två viktiga ben i den heliga treenigheten, men det som gör Klungan till en fullkomligt unik och i många stycken nyskapande humorgrupp är den sjuka humorn. Det nonsensskeva krockar med det intelligenta som studsar mot det skruvat hämningslösa. Här finns inga spärrar, inga tydliga gränser och ibland är det nästan som att ett gäng mentalsjuka sätter upp en föreställning eller, rättare sagt, en vanföreställning.
Ibland är jag inte riktigt på det klara med varför jag skrattar, men någonstans kan man se spår av dig, mig eller någon annan i de udda figurerna. De utsatta, mobbade, övergivna, ensamma och desperata. Den lilla strimman av sorgsen svärta lyfter helheten till något mer än bara en skrattfest. "Det är vi som är hemgiften" är en riktigt bra föreställning.
Så jobbar vi med nyheter