Artiklarna publicerades bland annat i Svensk Amerikanska Posten, Vestkusten och Nordstjernan och finansierade till stora delar Enderstedts resa genom Amerika, då han bland annat som föreläsare sökte träffa så många utvandrade landsmän som möjligt.
– Jag vill studera Amerika och det gör man inte bäst från sitt ensamma hotellrum. Jag vill se de svenska hemmen därute. Och om dem vill jag skriva.
Föreläsningsturnén genom Amerikas svenskbygder illustrerade han med ”de modernaste ljusbilder från det moderna Sverige”.
Enderstedt, som var född 1880, avled 1933 i Stockholm.
Svenskamerikanerna fick bland annat veta att Piteåborna hade ett horn i sidan till Luleå och att Luleå klargjorde var en stad med blåst och blåsande sand.
– Inte är det som Piteå, en liten idyllisk och gammal stad, konstaterar Enderstedt när han båtvägen kom till Piteå från Luleå .
För de svensk-amerikanska läsarna beskrevs Piteå som en stad som oftast går i rött.
– Den färgen är absolut dominerande. Ofta stå de små byggnaderna något lutande, vilket beror på att man i staden förr i tiden inte byggde med ”kallgrund” utan på kavelgrund. Med åren gav kavelgrunden med sig och så kom Piteå ”på sned”.
Enderstedt förmedlar att Piteåborna själva säger om sin stad att den inte är stor och att de framhåller att man i deras stad bor på landet.
– Förr var man som enda stor familj och ännu gör man gällande att grannsämjan är mycket god. Man har inga kotterier utan man är goda vänner överlag. Det var visst någon som också i mitt öra visade något annat, men det tror jag inte på, skriver Enderstedt vidare om besöket i Piteå
Han konstaterar vidare att Piteå, då relativt ny med järnväg, genom sitt tidigare förr så isolerade läge behållit sin något lugna prägel
– Tonen i Piteå från landshövdinge- och militärtiden påstås hålla i sig och trots sin idyll och lantlighet vill Piteå vara en fin stad.
Enderstedt konstaterar att efter Luleås ”röverier”, då man tog hand om länsstyret och det militära det blev spända förhållanden mellan städerna.
– Man ville visa varandra vad man duger till. När Luleå smällde till med sitt palats till stadshotell ville Piteborna inte vara sämre utan klämde även de i med ett stadshotell som blev stort och grant, som en kungaborg. Det blev för stort, om det nu ock på grund av några säregna förhållanden fyller ett slags behov. Piteå är nämligen den enda av Norrbottens enda städer som har ”brännvinsmagasin” och vid varje månads början är det därför en formlig rusning hit med tåg och båt från Norrbottens alla vrår. Man kastar sig av tåget och sätter sina väskor och kappsäckar i händerna av i en språngmarsch för att inte komma för långt bort i kön.
Enderstedt noterar att stadens åkare gör sig stora pengar på att i galopp befordra spritköparna till ”literboden”.
– Folkhumorn kallar dessa stormkörningar ”travtävlingar i Piteå” och påpekar att fotografier som tagits av dessa tragikomiska ”ilmarscher” blir kulturdokument och tillägger:
– Det är väl denna främlingsinvasion, som gjorde att den lilla staden bestod sig med musik på hotellet, ett damkapell med alltför stor lust för Haydn och annan klassisk musik. noterar
Men artikelförfattaren hörde också annan musik. Från ett öppet fönster fick han höra en grammofons ”Valse espanola” och hur smågrabbarna visade sin bekantskap med ”kulturen” genom att vissla ”Mitt svärmeri”.
Själv tyckte Enderstedt bäst om den musik som en morgon väckte honom, nämligen klangen från koskällor då kossorna drevs på bete.
Han noterade att det fanns gott om fiskare i Piteå, att kyrkan hade en originell stapel och att Frälsningsarmén hade så gott anseende att deras möten ”besöktes även av klasser vilka annars inte brukade återfinnas där.
– Man tycks ha god utsikt att klättra upp på taburetterna om man haft turen att födas i Piteå, skriver Enderstedt vidare och pekar på att förre statsrådet Löfgren och förre statsministern Edén var Piteåpojkar.
Om Norrmalmstorg ( där nuvarande Kyrkcenter ligger) noterar Enderstedt att det är en bra betesplats och att det Sunds- och Strömnäskanalerna går genom staden.
– Den förstnämnda är smal som ett dike och då den får motta stadshotellets kloakledning och annat smått och gott därtill blir doften just inte resedans.
Enderstedt tycker att man istället för att bygga stadshotell istället borde ha byggt vattenledning, med tanke på att det inte var vidare väl ställt med dricksvatten.
Han kunde vidare konstatera att pojkarna i badhuset vid kanalen roade sig mest med att spotta i bassängen.
– Jag tänkte säga dem ett vänligt ord, men jag avstod då jag hörde att de talade Piteåmålet till den grad utvecklat att jag knappt begrep ett ord av vad de sade. Då hade de kanske förstått mig lika litet.
Från badhuset observerade han också en villa som såg ut som ett slott, konsul Emil Hedqvists Strömbacka.
– Men dylika vräkiga hem blir knappast hem i detta ords innerligaste bemärkelse.
Han noterar vidare att det runt Piteå finn stora välmående byar.
– Där den ena byn slutar tar den andra vid. Och alla är nu ”elektrifierade”.
Han framhåller att Öjebyn tävlar hänsynslöst med Piteå och har fått till sig förlagd både småskollärareseminarium och lantmannaskola.
Enderstedt avrundar sitt kåseri med att konstatera att Piteå ägt både landshövding och residens ända in på 1850-talet, då Luleå upphöjdes till denna värdighet,
– Nu används det för övrigt mycket anspråkslösa Piteåresidenset till bostad för en vaktmästare, varjämte där är anordnat lokaler för skolkök.