Qader Mohammed Abdullah, hans fru och deras tre barn bor sedan 2018 i Öjebyn. Nästa vecka ska hela familjen utvisas från Sverige till Irakiska Kurdistan. Detta trots att hela familjen hotas av både Peshmerga och militanta islamister.
– Det känns hemskt. Vi är rädda allihop. Vi är oroliga för vad som kommer att hända, säger Mohammeds fru, som av säkerhetsskäl vill förbli anonym.
Qader Mohammed Abdullah och hans familj flydde till Sverige från Irakiska Kurdistan efter att Mohammed hamnat i kläm mellan den kurdiska militären Peshmerga och väpnade islamistiska grupperingar. Mohammed arbetade vid denna tid med att sälja bilar som ägdes av Peshmergas politiska organ KRG till civilbefolkningen när han närmades av en grupp islamistiska jihadister.
– De pressade mig på information om Peshmergas mötesplatser, baser, posteringar, lager och liknande. Jag vägrade att uppge någon information överhuvudtaget, säger han.
Situationen blev snabbt hotfull när islamisterna hotade både Mohammed och hans familj till livet. Samtidigt blev KRG misstänksamma och tog sin hand från honom.
– Islamisterna hotade att döda både mig och min familj, samtidigt som Peshmerga blev misstänksamma mot mig. De misstänker att jag är i maskopi med terroristerna. Plötsligt fanns ingen säkerhet någonstans för varken mig eller min familj. När islamisterna hotade att kidnappa och döda mina barn bestämde vi oss för att fly.
Familjen berättar hur de åkte till Sverige tack vare landets goda rykte gällande mänskliga rättigheter, frihet och demokrati. Efter fyra års kamp för uppehållstillstånd är de besvikna. Utan möjligheter till varken utbildning, jobb eller samvaro har livet blivit både fattigt och ensamt. Lägenheten har familjen lånat av en bekant. Mohammeds fru berättar att de inte kunnat föreställa sig hur verkligheten som flykting i Sverige skulle se ut.
– Vi har levt i ovisshet i fyra år i väntan på ett besked. Varje sekund är en oro. Man kan inte sova. Vi sökte trygghet i Sverige men verkligheten har blivit helt annorlunda, säger hon.
Familjens yngsta dotter gör bra ifrån sig i skolan men lider sedan 12 års ålder av både oro och rädsla för familjens situation.
– Av misstag råkade hon höra när jag och min fru diskuterade hoten mot familjen. Sedan dess är hon väldigt orolig. Hon sover dåligt och mår inte bra. Det var inte meningen att hon skulle höra oss prata, säger Qader Mohammed Abdullah.
Då sonen och den äldre dottern är över 18 år har de inte rätt att gå i skola. Sonen har trots detta lärt sig svenska och pratar obehindrat med PT:s reporter samtidigt som han översätter när hans mamma och pappa talar.
– Jag har försökt lära mig svenska på egen hand. Jag läser och lyssnar och ser på tv, säger han och fortsätter:
– Samtidigt har jag förlorat många år av mitt liv. Hade vi inte behövt fly hade jag haft en utbildning nu. Jag hade kunnat bli vad som helst. Min syster ville bli engelskalärare. Ändå vill vi ju bo kvar i Sverige. Vi vill bo i trygghet. Vi hoppades på att stanna här resten av livet.
Kurdistans regionala regering (KRG) administrerar det autonoma kurdiska självstyret i norra Irak och dess ledare är också högsta befäl för de väpnade styrkorna Peshmerga. KRG har fått hård kritik av Amnesty och Human Rights Watch för att ignorera mänskliga rättigheter. Journalister, aktivister, regimkritiker och civila har fängslats och deras familjer förföljts. Det förekommer också rapporter om våld och tortyr.
Under 2022 utfärdade KRG en arresteringsorder mot Qader Mohammed Abdullah som därför riskerar att gripas så snart han landar i Irakiska Kurdistan. Trots dessa nya hot har Migrationsverket valt att inte ompröva beslutet om utvisning. Istället fick familjen en flygbiljett, och den 13 januari förväntas de lämna landet.
– Vi trodde mänskliga rättigheter och demokrati skulle respekteras i Sverige, men nu vet jag inte längre. Migrationsverket vill inte titta på de nya hoten mot oss. Vi förstår inte varför. De finns ju på papper. Vi har aldrig gjort något brottsligt. Våra liv är ju i fara, säger Qader Mohammed Abdullah.
Den yngsta dottern brister i gråt när hon berättar om rädslan och om sorgen över att tvingas lämna sin skola och sina kompisar.
– Det är orättvist. Jag har många vänner och bra lärare i skolan. Jag älskar dem, och de älskar mig. Jag vill inte åka, säger hon.