Agility är en riktig tjejsport och av föreningens dryga 40-talet medlemmar är en enda en man.
– Fast tjejsport är litet fel också, säger Josefin Lundkvist, det är en tjej-, kvinn- och tantsport kan man säga. Vi har alla åldrar – och det som är riktigt kul, är att vi har så många olika raser.
Själv tävlar hon med finska lapphunden Aiko, en inte helt typisk agilityhund.
– Nä, och jag är inte helt säker, men jag tror att det är den absolut första lapphunden som tävlar i SM, säger hon och skrattar.
Liksom de flesta, för att inte säga alla, hundar älskar Aiko agility och som den spets han är, kan han förstås inte låta bli att skälla av lycka när han får springa banan. Voff, voff, voff låter det när han när han hoppar över hindren och rusar genom tunnlarna.
De andra två unga kvinnorna som ska representera Piteå vid SM-tävlingarna i Östersund i månadsskiftet juni–juli har mer typiska agilityhundar, sheltisar, eller shetland sheepdog som rasen egentligen heter.
Jennie Nilsson har tävlat i två år med sin Ripa, Mia Wikström i snart tio (!) år.
– Jo, Greta är tio år och det här blir faktiskt vårt sjunde SM. Som bäst har vi placerat oss som sjua totalt, berättar hon.
– Det är grymt imponerande, säger Jennie, som liksom Josefin gör sitt första SM i sommar.
Mia och Greta tävlar också i det lag som kvalat in från Piteå tillsammans med Lisa Sandström och Jabber, Sanna Berglund och Freja.
Kvala individuellt till SM gör man genom att placera sig bland de 15 procent bästa i minst åtta lopp – fyra i agility, fyra i hopp.
– Men man kan ju ta fler pinnar också, jag har till exempel åtta i agility och fem i hopp, berättar Jennie Nilsson.
Skillnaden mellan hopp och agility är att det saknas balanshinder i hoppklassen. Tre pinnar krävs för uppflyttning till nästa svårighetsklass. En pinne får man om man gör ett felfritt lopp och hamnar bland de 15 procent bästa ekipagen i klassen. För att få kvala till och tävla i SM, krävs att man nått klass tre, som är den svåraste.
Det är full fart i Hällans ridhus, när PT hälsar på agilitytjejerna och det byggs flera banor för att alla ska hinna träna. Totalt delar 25 stycken på träningstiden, fast alla förstås inte är där varje gång.
Och de fyrbenta visar ljudligt sin glädje – och sitt missnöje. Att sitta i en bur och vänta på sin tur, är verkligen inte kul...