Tre tågolyckor inom loppet av tre dygn

Den första olyckan inträffade i Ställdalen den 13 januari. Ett malmtåg kolliderade med en rälsbuss. Olyckan, med 20 döda, berodde på att malmtåget inte kunde bromsas och att huvudledningen var bruten mellan lok och första vagn.<br /><br />Akkavareolyckan inträffade den 28 mars. Ett rälsbusståg kolliderade med ett lokalgodståg. Sammanlagt 16 personer fick sätta livet till och 10 skadades. Tågen skulle enligt tidtabellen ha mötts på den obevakade driftsplatsen Akkavare, men rälsbussföraren hade glömt bort mötet.<br /><br /><h3>Dödsoffer</h3>Den 27 mars 1956 spårade Nordpilen ut fyra mil norr om Bollnäs. Tio vagnar gick av spåret. Tåget hade 250 passagerare. Samtliga klarade sig undan utan allvarligare skador. Olyckan berodde på spårlägesförskjutning, till följd av tjällossningen.<br /><br />Dagen efter olyckan i Akkavare, närmare bestämt den 29 mars gick Nordpilen av spåret söder om Bollnäs. Två dödsoffer krävdes, båda från Norrbotten. Samtliga passagerarvagnar vräktes av spåret och 470 resande kastades om varandra. Beda Andersson från Älvsbyn och bördig från Borgfors, Piteå, och Inger Gustafsson, Malmberget, avled. Bland de skadade var även den omkomna Beda Andersson make, förre banarbetare Anders Gustaf Andersson.<br /><br /><h3>Kritik mot säkerheten</h3>Så fort olyckan i Akkavare blev känd halades flaggorna på halv stång i Arvidsjaursbygden, som ett tecken på deltagande i sorgen. SJ-chefen, generaldirektör Erik Upmark, gick ut i radio och framförde SJ:s deltagande till de anhöriga. SJ flaggade på halv stång över hela landet och från konungen och drottningen framfördes kondoleanser.<br /><br />I ett uttalande som Järnvägsmannaförbundets avdelning gjorde med anledning av Akkavareolyckan hävdades att det moraliska ansvaret för olyckan föll på dem som bar ansvaret för säkerhetsbestämmelserna på trafiksvaga bandelar. "Den kamrat som denna gång så ödesdigert drabbats av dessa bestämmelser vet vi var en noggrann och plikttrogen järnvägsman och vi vill oförbehållsamt deklarera att den drabbade kunnat vara vem som helst av oss" hette det i uttalandet, i vilket också krävdes bättre säkerhet. Det beslöts för övrigt redan dagen efteråt att tåg inte skulle få mötas på obemannade stationer som ordningen tidigare varit.<br /><br /><h3>Självbevarelsedrift</h3>- Jag måtte ha handlat i ren självbevarelsedrift när jag kastade mig ut genom fönstret, men det räddade också mitt liv, berättade då 22-årige skogsarbetaren Staffan Nordström från Abborrträsk, som var passagerare i rälsbussen och på hemväg från Ravenjaur<br /><br />Han berättade om den dramatik som utspelade sig.<br /><br />En av de svårast skadade Majlis Eriksson, Moskosel, fördes påföljande dag från sjukstugan i Arvidsjaur med flygambulans till ganisionssjukhuset i Boden för fortsatt vård.<br /><br /><h3>Hela bygden mötte upp</h3>Kyrkan i Arvidsjaur var fullsatt annandag påsk när prosten Martin Söderholm höll en minnesgudstjänst. På altaret brann 16 ljus, som symboliserade de bortgångna.<br /><br />Fredag den 6 april jordfästes 11 av tågkatastrofens 16 offer i Arvidsjaurs kyrka där biskop Bengt Jonzon officierade och landshövding Folke Thunborg var en av talarna. SJ:s generaldirektör Erik Upmark talade för SJ.<br /><br />Vid gemensamhetsbegravningen i Arvidsjaur fanns kistorna med Göte Holmström, Arvidsjaur, Tage Holmström, Varjisträsk, Clas, Ester och Stig Ove Falk, samtliga Moskosel, Siri Lundberg, Tjappsåive, Frans Bengtsson, Harsprånget, Vinger Hägg, Ånäset, Sixten Larsson, Jokkmokk, Frida Ångman, Moskosel och Hans Ångman, Arjeplog. Åtta av dessa gravsattes på Arvidsjaurs kyrkogård. Frida Ångman och Hans Ture Ångman fick sitt sista vilorum i Arjeplog.<br /><br />Frans V. Bengtsson, Harsprånget, gravsattes i Lönneboda. Göran Lindfors jordfästes i Skellefteå, Gunnar Strömberg i Brännkyrka, Lennart Springer i Årsta, Helge Enoksson i Tärna och Assar Isak Delstig i Muodoslompolo.<br /><br /><br /><br /><br /><br />JAN LUNDQUIST<br /><br />