Tre kilo som förändrade livet
Jag och hon måste ha blivit gravida nästan samtidigt, våra magar måste ha växt i samma takt. Det skiljde bara dagar mellan våra förlossningar. Men så olika allting blev. För här sitter jag nu, nästan ett år senare, med en sprattlande vilding och ska summera första året som mamma. Mitt i vardagen, bland min och andras små-åringar, känner jag mig hemma. Här passar jag in och här vill jag vara. Men faktamässigt - kvinna, snart 29, husägare, matte, sambo och småbarnsmamma - har jag svårt att identifiera mig. Det låter liksom så ... tråkigt.
Den här dagen för ett år sedan hade vi varit på sjukhuset för att kolla att allt var bra med vår envisa bebis i magen. Alla värden fick väl godkänt och vi fick masa oss tillbaka till bilen och åka hem igen. Jag slängde en ondsint blick mot den retsamt färdigpackade bb-väskan i baksätet, som fick åkta Sunderbyn tur och retur några varv. Två dagar senare var svartbyggaren vräkt. Och till tonerna av Christian Walzs "Never be afraid again" var hon plötsligt hos oss, lilla skrotungen Siri.
Det går att rada upp första årets framsteg, men egentligen är det inte så intressant. Jag tänker istället på min egen resa. Från att flytta till en ny stad med en treveckors-bebis till att återvända hem med en livlig tiomånaders. Att också hinna pausa föräldraledigheten och bli yrkeskvinna igen, dessutom med en helt annan säkerhet och en annan njutkänsla av att arbeta. Det är inga små saker, inte! Första året är lövsångare på balkongräcket och Anna Ternheimpoesi i blekguldiga stereon. Det är hormonplitor, Minifom, att packa undan bodyn i storlek 48. Det är att fara ut och springa för första gången, det är frihet som blixtsnabbt byts ut mot jättesuperduperhungrig och ledsen bebis när man kommer hem. Det är små Kebnekaise-höga vardagsäventyr, det är aktiviteter och oaktiviteter, blyertsgrå dagar och framför allt en massa massa kärlek.
Till veckan smäller det, men att slå in hennes present känns nästan överkurs eftersom hon följde med när vi köpte den. Får dessutom höra att hon lyckats kissa i den redan före kalasdagen. Ja, det är något så föga fantasifullt som en potta hon ska få. Tänker på kompisens mellanson som nyss fyllde fem. Innan alla samlat ihop sig för att i gemensam trupp morgonuppvakta hörs en otålig röst från sovrummet. "När kommer ni?"
När familjen sedan travade in med "Ja må han leva" satt han i sängen med kuddar uppallade bakom ryggen, redo för paketöppning. Enligt mamman var hans spralliga och förväntansfulla min blandad med förlägenhet över sången obetalbar, så de skrattade sig igenom sista orden i sången. Sedan öppnades de efterlängtade presenterna i hejdundrande fart.
Nu återstår bara att säga: grattis älskade skrotunge. Grattis och tack tack tack för att du kom och förändrade våra liv till något oändligt mycket bättre.
Så jobbar vi med nyheter