Tranorna flyttar

e Det första fågelminne jag har är när jag ligger ute på en filt och tittar upp mot en klarblå hösthimmel där ljusa moln sakta seglar förbi. Min mor, en bit ifrån, rensar lingon medelst en gammal beprövad metod som, för att vara genomförbar och någorlunda effektiv, kräver att det blåser.
Hon har brett ut ett lakan på marken och står på en stol med bärhinken lyft framför sig. Sakta låter hon bären falla i en jämn ström ner mot lakanet medan större delen av blad och annat boss blåser iväg och skiljs från bären.
Jag hör starka, trumpetande läten och ser stora, långhalsade fåglar däruppe bland molnen, fåglar som flyger i plogformation. Jag ropar och pekar och min mor säger att det är tranor. Och jag är nyss fyllda tre år.
rrr
Just den här dagen är himlen precis lika blå som den var den gången för länge sedan och tranorna ropar med samma budskap som då från fälten runt omkring.
Jag sitter vid en gammal hölada med skissblock och färglåda och försöker fånga septemberdagens karaktär. De ockragula sädesfälten och den närliggande lövskogen som skiftar i färgskalans alla gula och röda nyanser står i skarp kontrast mot den mörkgröna barrskogen och de soldisblå bergen i fonden. Här får jag använda de flesta av akvarellådans färger.
Framför mig går en skördetröska. En maskin som utför alla arbetsmoment på en och samma gång, snabbt och effektivt. Jag minns tiden före skördetröskan, när höstsäden bands till kärvar av den rytmiskt arbetande självbindaren som, när den gjorde sitt intåg, måste ha uppfattats som ett framtida underverk.
Samtidigt varnade tvivlande och misstänksamma bondgubbar för åbäket och skulle nog helst ha sett att allting förblivit vid det gamla och beprövade. Så har det nog alltid varit när nymodig- heter introducerats.
Jag kommer också ihåg den karaktäristiska lukten av halmrök som låg likt en blåvit dimma över nejden, en frän men samtidigt ganska angenäm doft. Och så det sjungande ljudet i stigande och fallande ton från alla tröskverk som var igång ute i byarna.
rrr
Det är nu åtskilliga år sedan jag hörde detta ljud som väl i dag kan betraktas som utrotat, men jag kommer fortfarande ihåg hur tröskverket lät. Följaktligen är det då också lika länge sedan jag såg skylar och kornhässjor. Det ena utesluter det andra.
En jättelik bergfinkflock flyger likt en gräshoppssvärm rastlöst av och an över de gula fälten framför mig, förmodligen oroad av någon av alla de sparvhökar som tar för sig av detta uttryck för naturens överflöd. En brunspräcklig kärrhökhona jagar lågt över marken längs diken och odlingskanter och gör ett halvhjärtat försök att ta en ängspiplärka, som gnisslande lyfter ur vegetationen.
Det ropar tranor över allt. Då och då anländer någon flock norr-
ifrån. Fåglar som från hög höjd snabbt sänker sig, vinglande med halvt indragna vingar och hängande ben på tranors vis, ansluter sig till redan sittande fåglar.
Jag har smygande lämnat min sittplats för att försöka ta mig lite närmare händelsernas centrum vilket inte är det lättaste. Tranor är ytterst skygga och vaksamma fåglar som nästan alltid sätter sig på öppna ytor med fri sikt runt om. Efter en stunds försiktigt avancemang har jag i skydd av en lada tagit mig så nära som möjligt.
Mellan bräderna i en trasig dörr kan jag nu se fåglarna på ganska nära håll. Dörren jag har framför mig är som ett konstverk i sig. Träribbor och - stumpar sitter fastspikade på alla ledder i ett försök att hålla några bräder på plats. Bräder i tenngrått trä med en vacker brun anstrykning, påverkade av väder och vind i mer än ett sekel.
Oron bland tranorna stegras. De blir alltmer högljudda och som på en given signal fäller de halsarna framåt, slår ut med vingarna och springer igång. Flock efter flock lyfter under ett närmast öronbedövande oväsen och snart cirklar flera hundra fåglar i termik mot den klarblå himlen. Högre och högre skruvar de sig i ett virrvarr av smärre flockar som snurrar om varandra både med- och motsols för att efter några minuter formera sig till en väldig flock som samstämmigt strävar åt samma håll. Till sist ser det ut som om de hittar ett skikt med sydlig luftström för nu övergår cirklandet i segelflykt och långsamt på hög höjd drar fåglarna söderut.
rrr
Jag sitter alldeles stilla och följer dem i kikaren tills de varken syns eller hörs längre. Vemodet känns som en klump i bröstet när deras rop sakta tonar bort och jag tänker på att det dröjer sju månader innan de är tillbaka igen. Samtidigt är jag glad att jag åkte hit just den här dagen när de flyttade.
Solen värmer skönt här i lä vid ladans södervägg och ger nästan sommarkänslor, men runt knuten blåser en kärv nordanvind som kommer med ett helt annat budskap.