När Maria Berglund fått sitt tredje barn kände hon sig i dålig form. Hon hade i princip aldrig tränat och kroppen var trött och sliten.
– Mina graviditeter hade tärt på kroppen och jag hade ont lite överallt. Framför allt hade jag mycket problem med mitt bäcken efter foglossningen. Dessutom var jag inte det minsta nöjd när jag såg mig själv i spegeln.
.
Utanför fönstret
I samma veva började hennes man Fredrik samla ett gäng träningsintresserade hemma på gården. Tre gånger i veckan körde de hårt med kettlebells.
– Träningen fanns utanför köksfönstret, jag behövde inte ens barnvakt för att vara med – så i stället för att sura över hans stora intresse valde jag att haka på, säger Maria.
Till en början handlade träningen främst om fåfänga.
– Jag hade en bild av att det var bra att vara liten och tunn och i början var jag med för att bli smalare och för att kunna äta sötsaker utan dåligt samvete. Nu handlar det i stället om att bli starkare och det är befriande att ha ändrat fokus från utseende till prestation. Enda gången jag väger mig är inför tävling. Att börja med kettlebells är ett av de bästa besluten jag tagit.
.
Krisar ibland
Träningen har utvecklats till en livsstil och nu driver hon klubben True grit tillsammans med sin man.
Men den kroppsliga och mentala förändringen är inte enbart enkel.
– Vissa dagar faller jag tillbaka i mitt gamla tänk kring skönhetsideal. Jag rensade ur garderoben för ett tag sedan och konstaterade att det är många kläder jag inte kommer i längre. Då krisade det i huvudet. Och ibland när jag går förbi en spegel har jag svårt att identifiera mig med det jag ser, jag har gått upp runt tio kilo.
Men Maria säger att i dag stannar hjärnspökena bara en kort stund.
– Min idealbild av kvinnokroppen har förändrats i grunden. Från att titta på smala modeller tycker jag nu att det är mycket mer intressant med tjejer som har muskler, de som ser starka ut och visar på pannben.
.
Hur ser en träningsvecka ut just nu?
– Jag tränar tre tunga pass i veckan, på cirka två timmar åt gången. Sedan lägger jag in något löppass och hemmaträning med egen kroppsvikt. Det blir runt fem pass i veckan, men när det närmar sig tävling brassar jag på mer.
Nästa inbokade tävling är SM i september, då Marias klubb också står som arrangör.
Sedan tidigare har hon två svenska mästerskapsmedaljer. Båda av silvervalör i grenen long cycle.
– Innan jag ställde upp i SM hade jag aldrig tävlat överhuvud taget. I min första tävling tog jag medalj. Det var häftigt!
.
Vad är det med sporten som har fångat dig?
– Att vi som tränar har olika mål och förutsättningar men ändå är ett sammansvetsat gäng. Jag älskar känslan av att ta ut mig ordentligt, efteråt är det magiskt. Jag gillar också att man aldrig blir fullärd. Tekniken kan alltid bli bättre, man kan göra fler repetitioner eller lyfta tyngre klot. Det finns en slags själ i det.
.
Med jobb, tre barn, egen träning och klubben – hur får du ihop vardagen?
– Både min och min mans familjer ställer upp och tar hand om barnen, annars skulle det inte gå. Ibland följer barnen till lokalen och ibland är de med när vi har familjeträning. Jag och min man turas om att leda gruppass och träna själva.
.
Hur är det att ha sin man som tränare?
– Oftast bra, men det är inte optimalt. Vi har pratat om att jag kanske borde ha en annan tränare, men sporten är så pass liten att det är svårt att hitta någon som bor i närheten. Både jag och min man blir fort arga, men det går lika snabbt över. Jag kan bli galen när han pushar mig, men ilskan följer inte med hem och efteråt kan vi nörda in oss ordenligt vid matbordet. Det är kul att ha något gemensamt.
.
Hur tänker du kring dina barn och träning?
– Jag vill att det ska vara självklart för dem att röra på sig, men träning ska inte vara ett tvång utan något naturligt.