Tränar på att ha ont i mammahjärtat
De senaste veckorna har vi rört oss i två olika världar. Jag har packat för babysimmet medan han har bokat hyrbil i Salt Lake City. Han har växlat in dollar medan jag har tagit på Siri hennes första up and go-blöja - inte för att hon är det minsta på väg att gå eller ens krypa men den stretchiga midjan verkar rätt skön. Ungefär som att vanliga blöjor är jeans och up and go är mjukisbrallor.
Tidigare i veckan, under min tid som gräsänka, åkte jag ut till Blåsmark för en sopplunch med goda vänner. Siri somnade i bilbarnstolen och solen värmde skönt, så jag bestämde mig för att låta henne sova klart i bilen. För att slippa springa och kolla till henne lånade jag en babyvakt. Vi kollade så att den fungerade och jag la in ena enheten i framsätet.
Vi lunchade. Tog mer soppa för att det var så gott. Drack kaffe. Min kompis man kom hem och jag frågade om det låtit från bilen, men nej det hade det inte. Jag var förundrad över att hon sov så länge.
Men ack så fel jag hade. Sov var det minsta hon gjorde, för när jag druckit upp sista kaffeslurken gick jag ut och kollade till henne, bara-utifall-att. Och som hon grät. Rödspräcklig i hela ansiktet och alldeles påsig under ögonen.
Å, jag fick helt ont i hjärtat och kände mig dålig. Det var nog Siris första skräckupplevelse. Tänk så många fler hon kommer att måsta vara med om. När vi kom hem var vi (speciellt jag) så trötta efter äventyret att vi sov middag, mamma, hund och bebis tätt hopkurade i sängen.
Senare på kvällen skrev en av tjejerna jag lunchade med "Ont i mammahjärtat det får vi nog räkna med att öva oss på, framöver. Som tur är behöver hon inte befinna sig i ensamhet, skräck eller annat hemskt som många fina bebisar tyvärr måste. Lillsiri blir älskad!"
Och det är just det. Det här var bara en liten försmak på hur ont i mammahjärtat kan kännas. Den här gången kunde jag dessutom trösta, men det kommer att finnas en massa gånger då jag varken finns nära eller kan lugna. Inte så att jag önskar Siri ett liv utan smärta, det skulle vara en utopi. Jag vill däremot lära henne att livet är kul att leva, att det är jobbigt att leva och att det finns en massa nyanser däremellan - och att det är helt okej. Jag vill kunna ge henne verktyg att hantera livet, för livet måste var och en hantera själv.
Hemi hanterar sin husses frånvaro med önsketänkande. Hon vet precis hur det låter när han kommer springande uppför trappen. Men i väntan på hans hemkomst studsar hon till dörren hur än fotstegen utanför låter. Efter bara några timmar hemma börjar det bli tröttsamt, men det är nästan värre när hon ger upp senare på kvällen.
Så i går var det dags för den stora återföreningen. Precis när jag skulle packa in oss i bilen ringer ett konstigt nummer på mobilen. Sambons bagage har försvunnit och han har missat anslutningsflyget. Senare ringer han och meddelar ny tid och ännu senare ringer han och meddelar att det är tekniskt fel på planet.
Men till slut står han där i ankomsthallen. Solsmekt och fin och äntligen äntligen hemma.
Så jobbar vi med nyheter