- Jag har alltid upplevt frihetskänsla och glädje när jag suttit i hytten och fått sätta fordonet i rörelse.
Som mångårig ägare och driftsansvarig vid Piteå Såg & Hyvleri, intill Kappa, har verksamheten vid spakarna i traktorn kittlat betydligt mera än det regelrätta kontorsarbetet.
På traktorn hade skopan bytts ut mot ett plogblad.
- Jag har i flera år skött vinterunderhållet längs småvägar åt olika skogsbolag och den här turen var lik åtskilliga andra jag gjort.
Det som sedan skedde inträffade sekundsnabbt.
Klockan var 17.30.
- Bladet fastnade i marken och det tog tvärstopp.
- Jag flög med huvudet rakt in i framrutan. Sedan blev jag hängande vid sidan av ratten. Det droppade blod från huvudet. Och vad värre var, jag kunde inte röra mig.
- Det var oerhört läskigt. Jag var bedövad, helt oförmögen att röra mig.
Några minuter hann passera innan en fullastad timmerbil bromsade in mitt framför den blockerande traktorn.
- Föraren trodde först att jag hade fått fel på hydraliken eftersom plogen var nedkörd i marken så att framhjulen hängde i luften.
Ambulansen anlände. Bernt Eriksson fixerades i sittande ställning med stödkrage och kördes i ilfart mot Sunderby sjukhus, och kort därpå blev det flyg per helikopter ner till Universitetssjukhuset i Umeå.
Där blev Eriksson kvar i tre månader.
- Jag opererades i Umeå. Femte och sjätte ryggkotan hade gått av, ryggmärgen hade skadats och när jag så småningom vaknade upp med plattor i ryggen hade jag ingen känsel från bröstkorgen och ner.
- Den lilla kraft jag hade i armarna var som bortblåst. Jag blev matad och orkade inte lyfta ens en tesked.
Det var tjurskallen i Erikssons psyke som mobiliserade vändningen.
- Jag kan vara fruktansvärt envis när det vill sig. Det är en god egenskap för att inte tyna bort, konstaterar han.
Eriksson rehabträna i sängen. Så småningom fortsatte han träningen fastspänd i rullstol.
Speciellt minns han alla "tävlingsrundor" som han och en likasinnad drabbad kamrat avverkade i den så kallade köksbacken inne på Sunderbyns sjukhus.
Numer alterneras träningen mellan Piteå älvdals sjukhus och egnahemmet i Svensbyn, där han bor med hustrun Elisabeth.
I stort sett varje dag är han i gång fysiskt.
Balansen har blivit bättre. Bernt Eriksson behöver inte längre spännas fast med band för att sitta upprätt.
- Jag har blivit starkare i både armar och överkropp. Alla träningsturer i rullstolen har gett verkan. Och, som sagt, envis är jag.
Det stora framtida målet är att någon gång kunna gå med hjälp av rullator.
- Jag siktar ditåt. Det som talar emot är åldern. På Valborgsmässoafton fyller jag 70 år.
- Givetvis har smällen varit psykiskt tuff att hantera även om jag aldrig fått någon riktigt tung svacka. Jag har klarat mig från värk, och stödet från familjen och nära vänner har betytt enormt mycket.
Sonen Mikael har axlat ansvaret för sågverksrörelsen som den tredje generationen Eriksson efter pappa Bernt och farfar Edvard.
- I fortsättningen tänker jag ägna all tid åt mig själv. Åt att träna. Ett steg i taget, med siktet inställt mot rullatorn, säger Bernt Eriksson, från Bäckvallenvägen i Svensbyn.