Peter Wikström, till vänster, tillsammans med Tomas ”Wille” Lindberg under en lyckosam rävjakt 2014, två år innan den kraftiga stroken drabbade Peter.
Det var 1991 på danshaket Valvet i Piteå som Peter och Anna träffades och blev ett par.
Peter Wikström var 22 år och kom från Blåsmark. Anna var 19 och hemmahörande i Öjebyn. Partnerskapet cementerades och tio år senare växlades vigselringar i Hortlax kyrka 2001.
Duon formades till ett stabilt par med ordnade jobb, två söner, många vänner och tryggt boende i ett rött hus på Barksjövägen i Jävrebyn.
Där bodde familjen Wikström när ödet en dag kom att kullkasta tillvaron och krossa livsdrömmar, så påtagligt att döden emellanåt betraktades som en mer skonsam lösning.
Det var den 9 september 2016 som allting hände, en solig fredag med klar luft och försmak av hösten.
– Vi for ut på morgonen, minns Peter och syftar på avresan tillsammans med tre egna hundar och jaktkompisen David Westerlund.
Han berättar fåordigt, lågmält och efter långa funderingar, sittande i sin rullstol i det egna köket.
– Vi skulle jaga. Räv och grävling. Men vi fick inget.
Duon befann sig på så kallad grytjakt i ett vidsträckt skogsområde mellan Svensbyn och Blåsmark.
Peter Wikström tog förr alla chanser att bege sig ut i skogen med sina hundar. Det passionerade jaktintresset väcktes redan i unga år.
Ingenting avvek från normala mönster. Peter Wikström var glad, pigg och som alltid förväntansfull.
Vid 13-tiden åkte jaktkompisen David som förutbestämt och Peter blev ensam kvar vilket i sig inte var något ovanligt. Hans tre hundar var ju med, terriern och shillerstövaren i bilkofferten, och en terrier utsläppt för inskolning.
Men då, lika plötsligt som katastrofalt hände det något med Peter.
– Det snurrade. Jag blev yr, säger han tyst. Något var galet.
Hustrun Anna ger Peter en varm kram. De har varit tillsammans i över 30 år, men efter Peters stroke är numera ingenting som förr.
– Peter har varit passionerat jaktintresserad sedan barnsben och tog alla tillfällen att bege sig ut i skogen, berättar hustrun Anna. Men denna dag kom han inte hem till fredagsmiddagen som vi hade planerat, och jag ringde och ringde utan att få några svar, säger hon.
– Såklart började jag ana oråd allt eftersom tiden gick. Framåt kvällskvisten fick jag tag på en annan av hans trogna jaktkompisar, Thommy Sundell. ”Nu har det hänt någonting”, sade han, och så for jag, Thommy och hans sambo Irene iväg mot jaktområdet.
Det krävs taklyft och vinsch för att förflytta Peter mellan rullstol och säng. Hustrun Anna och personliga assistenten Monika Brännström hjälps åt med uppgiften.
Det var Anna som fann sin man. Klockan var runt 23 och skogen var becksvart sedan länge.
– Jag fick syn på bilen med Peter sittande i förarsätet, okontaktbar och med vänsterbenet hängande utanför.
Han var medvetslös, visade inga livstecken, och väntan i mörkret på den utlarmade ambulansen kändes som "en evighet".
– Ambulansen var för låg för att ta sig fram i vegetationen där Peter hade kört med sin Volvo kombi. Och sträckan från farbar väg bedömdes alltför lång för att använda bår och bärare, berättar Anna.
Till sist rekvirerades en bandvagn som var på plats runt klockan ett på natten.
Peter behöver dagligen vilostunder med total tystnad i sin egen säng för att motverka hjärntrötthet.
På Piteå lasarett konstaterades att den medvetslöse 47-årige Peter Wikström hade drabbats av en kraftig stroke, en livshotande propp i halsartären.
– Han fördes i ilfart till Universitetssjukhuset i Umeå där man på lördagsmorgonen opererade bort delar av skallbenet för att lätta på trycket i hjärnan. En respirator upprätthöll andningen.
Läkarna betraktade det som ett under att Peter fortfarande var vid liv. Balansgången mellan liv och död var hårfin, och ovissheten hängde kvar över lång tid.
Med viss handräckning klarar Peter att hälla upp påtår i kaffekoppen med den högra handen.
Peter Wikström hölls nedsövd tre veckor i Umeå och i det tillståndet flögs han tillbaka till Piteå lasarett där han blev kvar ett halvt år innan skallbenet opererades tillbaka.
Drygt en månad efter stroken öppnade Peter ögonen på IVA i Piteå. Uppvaknandet skedde gradvis och blev en smärtsam påminnelse om livets bräcklighet.
Peter var förlamad. Han kunde bara röra huvudet begränsat och i någon mån högra armen.
– Det tog lång tid innan han sade något. Det första var att han "hade ont". Kroppen var spänd som en fiolsträng, musklerna krampade, säger Anna.
– Bara morfin hjälpte, viskar Peter. Men det gav mig mardrömmar.
Hustrun Anna ger Peter en varm kram. De har varit tillsammans i över 30 år, men efter Peters stroke är numera ingenting som förr.
Sviterna av stroken förorsakade även hjärnskador. Högra hjärnhalvan var helt utraderad, den vänstra något mindre skadad.
Efter totalt sju månader inom vårdapparaten blev Peter, som då fyllt 48 år, utskriven och placerad på ett äldreboende i Piteå i ett halvår, för utredning kring behovet av personlig assistans.
– Det var en väldigt jobbig och sorgesam tid, säger Anna.
Nästa steg blev en återflytt hem till huset i Jävrebyn. Där har Peter bott i fyra år, omskött av sex personliga assistenter och med stor parallell uppbackning från hustrun Anna.
Monika Brännström är en av sex personliga assistenter som går i skift för att ge Peter Wikström behövlig vård och omsorg dygnet runt. I tre år har Monika jobbat med Peter och lärt känna hans behov väl.
– Det har inte varit lätt för någon av oss. Peters vårdbehov är omfattande, dygnet runt. Han behöver hjälp med allt och det krävs taklyft med vinsch för att förflytta honom mellan olika rullstolar för inne- och utebruk, toalettbestyr, och sängen.
– Som närmast anhörig blir det i längden påfrestande att aldrig få vara privat för sig själv, även om assistenterna är proffsiga, hjälpsamma och underbara på alla sätt.
Hemmet förvandlas till slut till en arbetsplats, konstaterar Anna.
I maj ifjol togs beslut om att skaffa Peter en egen anpassad lägenhet inne i Piteå, med bibehållen assistens-service och fortsatt support från Anna.
– Det var tvunget att bli så. Jag jobbar sedan många år som enhetschef i kommunen för just personliga assistenter. Ett tag var jag nära att uppslukas och knäckas av alla arbets- och hemuppgifter som bara flöt samman, säger hon.
Hustrun Anna ger Peter en varm kram. De har varit tillsammans i över 30 år, men efter Peters stroke är numera ingenting som förr.
Peter Wikström vill att han och Annas historia ska berättas i PT.
– Det blir bra, säger han och lyfter kaffemuggen mot munnen med högra handen.
Även om livet har begränsats på många plan lyser ögonen när jakt och fiske kommer på tal.
Någon gång har han fått följa med jaktkompisar ut på nån skogsväg och smakat på atmosfären; skön medicin för själen. TV:s jakt- och fiskeprogram skattas också högt, liksom Postkodmiljonären och musik-quiz.
– Jag gillar också mat, säger Peter som gammal gourmand.
Han tilltalas av handlingsrundorna. Sedan är han gärna med och skär upp korv och grönsaker efter bästa förmåga i samband med matlagningen.
– Peter och jag har alltid klickat bra. Han är i grunden otroligt snäll, väldigt omtänksam och tjuvrolig. Vi har haft lätt att prata med varandra. Nu är det omöjligt att upprätthålla en dialog, ett längre samtal. Han pratar aldrig känslor och berättar sällan något spontant. Ställer man inte specifika frågor får man ingenting veta, säger Anna.
– Det finns inget hopp om att han ska bli bättre. Vi kommer aldrig att få tillbaka ett normalt partnerskap. Det smärtar men jag inser med svår sorg att jag förlorat den man jag gifte mig med, säger Anna och lägger armarna om Peter.
Mår du dåligt – här kan du få hjälp:
Akuta lägen ring 112, Mind självmordslinje: 90 101, Bris: 116 111, Jourhavande medmänniska: 08–702 16 80