Solen skiner, men det blåser stormvindar utanför hunddagiset i Bergsviken som drivs av Bryggan. Här jobbar Torbjörn Andersson sedan tre och ett halvt år tillbaka - och stormtrivs.
- Det är mycket att göra, men bra struktur och ändå lugn och ro. Sedan trivs jag bättre med att jobba i en liten grupp, säger han och hämtar ut berner sennen Malte för en promenad.
Vill hjälpa andra
PT har i flera reportage berättat om att Aspergers syndrom upphör att vara en egen diagnos nästa år, istället ska det ingå i ett autismspektrum. Torbjörn ville delge sin historia för att kunna hjälpa andra. Både barn och deras föräldrar.
- Det jag vill föra fram är att man aldrig ska ge upp hoppet om att få en diagnos. Det finns hjälp att få, säger han.
Vi träffas senare under eftermiddagen hemma hos Torbjörns föräldrar Per-Gunnar och Ulla Andersson i Norrfjärden. Över en kopp kaffe och ett fikafat blickar de tillbaka.
- Det var nio års kamp, säger Torbjörn om grundskolan och menar att han i princip inte har fått någon som helst hjälp av någon under dessa nio år.
Mobbades
Han upplevdes som annorlunda, höll sig för sig själv och utsattes för både psykisk och fysisk mobbning.
Många gånger flydde han hem. Han minns särskilt en gång när han var liten och kom hem med ett stort blåmärke runt halsen som han inte ville berätta om. Hemma var storebror som blev vansinnig - tillsammans gick de tillbaka till skolan igen, men bara för att mötas en av lärare som stod och skrek åt dem ...
- Vem skulle jag vända mig till? menar Torbjörn som kommer ihåg att det var en annan pojke på skolan som tagit stryptag på honom och orsakat blåmärket, men saken reddes aldrig ut.
Under högstadiet fortsatte mobbningen. Vid ett tillfälle kastade en annan kille (helt oprovocerat) en snusdosa rakt mot hans ansikte.
- Det blödde massor och först trodde jag att näsbenet knäckts, men det hade det inte, minns Torbjörn som också minns att han beskylldes för att ha "provocerat" den andre pojken.
Skolgången fortsatte att vara kaotisk. Torbjörn orkade inte koncentrera sig och fixade inte att vara i den stora klassen, läxläsningen fungerade inte hemma, han gruvade sig inför proven och de han inte klarade knölade han ihop och kastade i papperskorgen.
Ett okänt begrepp
På 80- och början av 90-talet var Aspergers syndrom ett okänt begrepp, Torbjörns föräldrar och syskon förstod att någonting var "fel" men inte vad.
- Jag har stridit för den här pojken, jag har kämpat, jag har gråtit. Men det fanns ingen hjälp att få. Från skolans håll menade man bara att "Nej, men vi har inte sett någonting" eller "Det finns inga pengar att göra någonting". Till sist så kände jag att det här slutar med att Torbjörn tar bort sig, säger Ulla.
Efter högstadiet blev det Handels och kontorsprogrammet för Torbjörn, men han hängde inte med i undervisningen och började skolka. Klassläraren uttryckte då att "Du ska nog inte gå här":
- Det rev upp ganska mycket sår från högstadietiden, minns Torbjörn som istället fick gå ett specialbaserat individuellt program.
Men hans syokonsult på Strömbackaskolan blev den första personen faktiskt "såg" honom och ville hjälpa.
- Han sa att "Jag ska ta dit till ett ställe där dom kan hjälpa dig med att ta körkort, men det innebär att du måste flytta ner till Örnsköldsvik", minns Torbjörn.
Han hamnade på Mellansels Folkhögskola och Trafiklinjen. Här klarade han också körkortet, men nästan ännu viktigare var skolans gemenskap - en helt annan än den han upplevt tidigare. Här fick alla vara med. Torbjörn självkänsla och själförtroende växte. En annan viktig person, en speciallärare, förstod vad hans svårigheter kunde handla om och en utredning påbörjades.
- Vid 21 års ålder fick jag diagnosen Aspergers syndrom, att diagnosen nu försvinner känns fruktansvärt. Jag kommer själv alltid att säga att det är det jag har, säger Torbjörn.
Även hans föräldrar har svårt att se meningen med att ta bort diagnosen:
- Då är vi ju tillbaka till 90-talet igen när igen visste någonting och alla bara virrade runt, det blir ett elände, säger Per-Gunnar som menar att även personer med aspergers är en resurs ute i arbetslivet.
Bra liv
Torbjörns liv har trots en tung start, blivit bra. Han jobbar heltid, bor i egen lägenhet och har både körkort och mc-körkort. Det stora intresset är att köra sin Yamaha Dragster 1100. Han tar gärna en tur på stan, går på mc-träffar och bjuder hem sina föräldrar på mat.
- Men om jag inte hade fått stödet från mina föräldrar och mina syskon, främst min storebror hade jag inte suttit här i dag, säger han och tillägger ...
- Men man ska aldrig ge upp!