Per-Olov Andersson, förundersökingsledare på enheten för grova brott, försäkrar att man tar tonårsflickans försvinnande på största allvar och säger också att man tror att flickan fortsatt befinner sig i Piteå. (Arkivbild)
Den 15-åriga flickan sågs senast vid midnatt den 28 juni och har sedan dess varit försvunnen. Många Piteåbor har engagerat sig online för att försöka se till att flickan hittas. Allt eftersom ärendet drar ut på tiden växer nu kritiken mot polisen.
"Är det såhär vi hanterar försvunna barn i Sverige? Är det ingen hos polisen som oroar sig och undrar hur hon mår?", skriver en person på Facebook.
Försvinnandet hanteras just nu av polisens enhet för grova brott. Förundersökningsledaren Per-Olov Andersson säger att man i dagsläget tror att den försvunna tonåringen fortsatt befinner sig någonstans i eller omkring Piteå.
– I dagsläget tror vi att den aktuella personen kan finnas kvar i Piteå-området. Tyvärr är det svårt att avslöja hur vi jobbar då det kan bli kontraproduktivt, men jag kan säga att vi följer upp de personer som kan vara av intresse och ser om vi kan särskilja platser och områden där personen kan tänkas vara.
I dagsläget bedriver polisen ingen aktiv sökinsats, något som gett upphov till kritik bland flera Piteåbor. Per-Olov Andersson säger att hanteringen av en person som bedöms ha försvunnit frivilligt skiljer sig mot sökinsatser i vildmark och annan terräng.
– Eftersom vi inte har något specifikt område att söka i är detta inte en aktiv sökinsats. Det är inte som att någon försvinner i fjällen eller som gått vilse. Det här handlar om en person som till en början håller sig undan och då måste vi ha ett ganska specifikt område att jobba utifrån. Det är inte helt enkelt att söka i en stadsbild där det finns stängda dörrar. Ute i det fria kan man söka på ett helt annat sätt, säger han.
Polisen i Norrbotten hanterar ett hundratal försvinnanden per år och Per-Olov Andersson säger att han har förståelse för att olika människor kan ha synpunkter på polisens arbete men försäkrar att polisen arbetar med fallet.
– När unga människor försvinner av en eller annan anledning försöker vi hitta dem. Det kan vara mer eller mindre enkelt, men jag kan försäkra att vi jobbar för att hitta dem.
Hur gör man distinktionen mellan ett frivilligt försvinnande och en möjlig kidnappning?
– Det måste komma fram information i ärendet att det kan ligga ett brott bakom.
Finns det några sådana indicier i dag?
– När det försvinner unga människor uppstår det alltid rykten. Om ett barn som försvinner, oavsett om det är frivilligt eller ej, blir man ju så klart jätteorolig. Det är inte helt enkelt att tackla. Vi sitter med ett hundratal försvunna personer per år, så vi har en viss rutin i hur vi angriper detta. Jag kan inte säga så mycket mer än så.
Kan sådana rykten bidra med problem?
– Ja. Det kan göra att polisen lägger ner tid och resurser på något som inte är något alternativt att vi får felaktig information. Framförallt blir det ju anhöriga som får leva i ovisshet. Det är de som drabbas och då kan det lätt kännas att polisen inte gör något. Det skulle man väl känna själv. Men det är svårt för oss att prata om enskilda försvinnanden.
Vad skulle du vilja säga till de som menar att polisen inte gör tillräckligt?
– Jag tycker att de ska tipsa polisen. Jag vet att det finns folk som har koll på var den här flickan är någonstans men som inte vill berätta det varken för föräldrar eller för polisen.
