Sedan de träffades för första gången i maj 2021 har mycket hänt för Suraya och Martin. Paret har gift sig och sonen Zayan har fyllt ett och ett halvt år.
Vi har bestämt en tid för att ses. Men sedan blir det lite kaos när Suraya missar bussen hem från Luleå där hon jobbar som laboratorieanalytiker på Norrmejerier och ena däcket på Martins cykel plötsligt är utan luft på väg hem från jobbet som it-administratör på socialförvaltningen.
Men när PT kikar förbi vid sex-tiden på kvällen är sonen Zayan hemma från Trädgårdens förskola och Martin är i full färd med att steka pyttipanna i lägenheten i Piteå.
Soraya berättar att hon gärna äter svensk husmanskost som palt, fast utan fläsk eller lite lyxigare lax och potatis.
– Men äter vi svenskt en dag, så tar vi bengalisk mat tre dagar, säger hon som berättar att maten i forna hemstaden Chittagong till stor del består av ris, fisk och skaldjur. Det är mycket kryddor, linser och vegetariskt.
– Sedan kryddar du på den svenska maten också, det blir mycket chili, inflikar Martin med ett leende.
Middag hemma i lägenheten i Piteå. "Svenska män hjälper till mycket mer med barnen, matlagning och disk", säger Suraya som tycker det är bra att det är mer jämställt hemma.
Det är nu snart tre år sedan som paret matchade på Tinder.
– Vi började chatta med varandra, sedan kom jag på besök i Piteå, säger Suraya och berättar att Martin guidade henne runt från busstationen till LF-Arena och fotbollsplanen, kommunhuset och Badhusparken och sedan vidare till Espresso House för en fika.
– Det kändes bra, men det var lite rörigt i mitt liv då, jag sökte egentligen inte efter en partner utan mer en vän, säger Suraya.
– Men nog letade jag efter en flickvän, säger Martin och berättar att de fick bra kontakt direkt.
Vi sitter vid middagsbordet där det nu dukats fram kaffe och bullar och pratar om vilket datum det egentligen var då de träffades i Piteå den där allra första gången.
– Vänta, jag har det faktiskt uppskrivet i mobilen, säger Martin och hämtar den för att kolla. Det visar sig att det var den 24 maj 2021.
Suraya pratar bara hemspråket bengali med sonen Zayan, själv pratar hon även svenska, engelska och hindi.
Familjen Nordlund/Akther ute på vift.
Suraya, som kom från Bangladesh till Sverige för sex år sedan, bodde då i Skellefteå. När hon lite senare flyttade till Burträsk för jobb hjälpte Martin henne.
– Jag tyckte han var väldigt snäll och gullig. Han var en bra kompis och jag behövde verkligen en kompis då. Sedan fick han mig att känna mig trygg, säger Suraya.
Paret gjorde mycket aktiviteter till en början, det var discgolf, bowling och fiske. Martin drog med henne till sina föräldrar i Nybyn där de fiskade.
– Hans föräldrar var väldigt välkomnande. De tillagade fisken och var så glada och trevliga, mitt hjärta smälte där, säger Suraya.
En bra vänskap utvecklades så småningom till kärlek.
– Det var absolut inte så att det var kärlek vid första ögonkastet, men det växte fram, säger Suraya.
– Ja, så var det, det växte fram över tid, säger Martin.
"Nog letade jag efter en flickvän", säger Martin som marknadsförde både sig själv och Piteå för Suraya under det första mötet. Nu är de gifta.
Zayan kommer bli tvåspråkig och lär sig både svenska och bengali som pratas i Bangdadesh.
"Han får mig att känna mig så trygg", säger Suraya om Martin.
I mars förra året stod bröllopet i Norrfjärdens kyrka följt av ett enklare muslimskt bröllop.
Paret har mycket gemensamt, men är samtidigt varandras kontraster.
– Jag är en riktig "citygirl", jag trivs i Piteå men det kan kännas tomt här. Jag van vid att vi är mycket människor hela tiden, det är pappa och mamma, syskon, kusiner, mostrar och fastrar. Alla pratar samtidigt och det är mycket mat, man är aldrig ensam, säger Suraya.
Hon skulle kunna tänka sig att antingen flytta till en större stad som Stockholm eller tillbaka till hemlandet.
Martin är dock tveksam.
– Kanske till en större stad som Skellefteå eller Umeå? säger han och Suraya skrattar till.
– Ja, vi får kanske börja så.
På besök hos Surayas familj och släkt i Bangladesh. Från vänster: Sonen Zayan, pappa Khaled, Suraya, Martin, mamma Hasina, brodern Hasib och hans dotter Zafirah.
Suraya och Martin med hennes mamma Hasina och bror Hasib uppe på taket i det hyreshus där familjen bor i Bangladesh.
Sonen Zayan, som har pappas lockiga hår och mammas stora bruna ögon, har nu hunnit bli ett och ett halvt år och vill klättra ner från stolen vid bordet. Suraya, som i dag är jätteduktig på svenska, pratar bara hemspråket bengali med honom för att han ska lära sig.
Nyligen var familjen i Bangladesh och hälsade på hennes familj och släkt.
– Jag kände mig hemma i familjen direkt, alla man träffade bjöd på mat hela tiden och då är det 20 rätter vi pratar om, säger Martin och konstaterar att familjen har det bra ställt och alla bor nära varandra i lägenheter.
– Det så mycket enklare när man träffas, jag och hennes bror kom varandra nära och blev kompisar.
Tyvärr drabbades Martin av denguefeber under resan, en influensaliknande febersjukdom som sprids via myggstick.
– Jag hade hög feber i en vecka och fick ligga på sjukhus med dropp i två dagar. Nej, det var inte roligt alls.
Martin har alla viktiga datum som rör paret uppskrivna i sin mobiltelefon.
Martin Nordlund från Altersbruk och Suraya Akther Nordlund från miljonstaden Chittagong i Bangladesh hittade kärleken via Tinder. Nu lever de familjeliv i Piteå med sonen Zayan, ett och ett halvt år.
Hemma i Piteå har kylan varit en utmaning för Suraya – särskilt när termometern visade minus 36–37 grader.
– Det var hemskt och gick inte att andas, då tänkte jag "vad gör jag här" (skratt).