Tina Sandström, dagarna innan hon åkte iväg för att göra sin operation. Lite nervöst var det allt.
Redan som 17-åring bestämde Tina Sandström att hon skulle donera till sin njursjuka lillasyster Nina. Men sen visade det sig att systern inte behövde någon ny njure.
– Då anmälde jag mig till transplantationsprogrammet STEP. När jag förstått att det går att göra levande donationer och att många njursjuka dör i väntan på ett organ bestämde jag mig för att donera. Jag ville låta någon annan få chansen till ett bättre liv då Nina inte behövde mig, säger hon.
Tina har en stor familj, som betyder mycket.
– Vi är fyra systrar och två bröder med två mammor och två pappor.
Men trots att kärleken till familjen ligger till grund för alltihop, kan hon inte direkt påstå att hon fått familjens stöd i beslutet.
Sara Sandström påpekar att hon faktiskt aldrig stöttat sin syster i beslutet att donera en njure – av rädsla att förlora henne.
– Nej, jag respekterar men har inte stöttat henne i det här. Jag sa att hon skulle låta bli, jag ville ju ha min syster kvar och hon kunde faktiskt dött vid operationen, säger Sara Sandström.
Det uttalandet får Tina att reagera.
– Alltså det är ju det som är det konstiga, man kan jämföra en organdonation med en tuttoperation, båda innebär risker även om det kanske inte är lika avancerade ingrepp, men ingen hade några invändningar då jag gjorde en sån, säger hon.
Flera har också uttryckt att de bättre skulle förstått hennes beslut om det gällde donation till en anhörig.
– Men som sagt, det dör människor i väntan på organ från en avliden person.
Tina Sandström anmälde sig som donator och fick göra en omfattande utredning. Hon blev godkänd som levande donator 2022.
Läkningen gick väldigt bra. Sedan en tid gått efter operationen fanns bara fyra små hål och ett decimeterlångt ärr kvar som vittnade om vad som skett. Idag syns nästan ingenting.
Nu, när det gått en längre tid sedan själva ingreppet, syns nästan ingenting, bara fyra små hål och ett decimeterlångt operationsärr. Men i början var det tufft.
– Jag var så hormonell på något vis, jag var ledsen och glad på samma gång, jag nästan skrattade och grät samtidigt och ibland visste jag inte riktigt vad jag tyckte och tänkte och kände, säger hon.
Tidigare la sjukvården ner utredningar om levande donator och patient inte passade ihop. Nu kan sjukvården istället fråga personerna om de vill vara med i njurbytesprogrammet. Genom att matcha levande donatorer med andra personer än den personen som njurdonationen ursprungligen var tänkt för har man kunnat öka antalet donationer.
Efter operationen berättar Tina att flera personer kan ha fått en ny njure i och med hennes donation.
– Det fantastiska med STEP-programmet är att en enskild donation kan starta en njurbyteskedja där flera personer kan bli transplanterade. Längden på en sådan kedja kan variera men jag tror att min operation gav flera njursjuka ett organ och chans till ett nytt liv.
Själva operationen tog cirka tre timmar och gjordes med robotassisterad teknik. Långa tunna instrument och en kamera fördes in i buken som fyllts med gas för att ge plats för operationsroboten som höll i instrument och kamera, självfallet styrd av kirurgen. Njuren togs slutligen ut via ett mindre snitt i buken.
– Jag hade inte alls särskilt ont efteråt, den robotbaserade tekniken är skonsam och smärtlindringen fungerade bra. När jag var på återbesök i Sunderbyn hade det läkt så fint att de inte ens behövde lägga om såret igen, berättar Tina Sandström.
Tina Sandström är så här strålande glad när det gått en längre tid efter operationen, trots en del andra problem. Njurdonationen gick bra och har förmodligen bidragit till att många njursjuka fått chans till ett nytt liv.
Hon är frisk, lättad och glad i dag. Tina är en njure fattigare men samtidigt en djup tillfredsställelse rikare. Känslan är nästan berusande, att hon har fått chansen att ge liv igen, men på ett helt annat sätt än då barnen föddes.